publicerad: 2021  
runka runkade runkat
verb
runk`a
1 något ålderdomligt långsamt skaka
någon runkar på något
runka på huvudet
belagt sedan 1519 (Peder Månssons Skrifter på svenska); fornsvenska runka 'svaja'; besläktat med sv. dial. rinka 'vaja av och an' samt trol. med rank
2 starkt var­dagligt; kan upp­fattas som stötande onanera om man
JFR 2pulla 2
någon runkar
○ äv. med konstruktions­växling
någon runkar (av) någon
runka av sin pojk­vän
belagt sedan 1814
runkarunkande, runkning