publicerad: 2021  
skorra skorrade skorrat
verb
[skår`a]
1 ut­tala "r" bak­till i mun­hålan eller i svalget
någon skorrar
han var nog skåning för han skorrade
○ äv. med konstruktions­växling vanligen presens particip
något är skorrande
skorrande "r"; skorrande små­ländska
belagt sedan 1717; jfr fornsvenska skurra 'bullra; kurra'; av ljud­härmande urspr.
2 ljuda dovt (vibrerande) och illa; om ton eller dylikt
något skorrar
gitarrens skorrande strängar
○ äv. bildligt, sär­skilt i ut­tryck för hyckleri och dylikt
hans vackra ord om den döde konkurrenten skorrade falskt
belagt sedan 1716
skorraskorrande, skorrning, skorr