SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
1trä substantiv ~et äv. ~t, plur. ~n, best. plur. ~na trä·etett segt, hållbart och lättbearbetat material som består av förvedade celler från träd eller buskar matrl.skogsbr.träbordträpinneträskedbjörkträmöbelträen villa i träpaneler i mörkt träfigurer skurna ur träträets ljusa, vackra mönsteräv. om stycke el. redskap av trävanligen i sammansättn. bollträklappträvedträhan slängde några trän på eldeni sammansättn. äv. bildligt om en­faldiga, lång­tråkiga e.d. före­teelserträaktigträskalleträsmak(peppar, peppar,) ta i trä!må det (fort­sätta att) gå bra!en sorts besvärjelsepeppar, peppar, ta i trä, barnen har klarat sig från förkylningar hela vintern sedan ca 1350Konung Magnus Erikssons Stadslagfornsv. trä ’träd; trä’; gemens. germ. ord, besl. med 1tjära; jfr träd
2trä verb ~dde ~tt, pres. ~r el. träder el. 1trä`da1trä`da trädde trätt, pres. träder träd·eribl. med partikel, särsk.i, på föra (över eller genom ngt) till läge som inne­bär om­slutning av eller inne­slutning i ngt ofta så att det an­bringade före­målet fyller sin av­sedda funktion Nollträ strumpan på fotenträ tröjan över huvudetträ handsken på handenträ pärlor på ett bandspec. med avs. på trådträ tråden genom nåls­ögatträ på trådenäv. med konstruktion som inne­bär om­vända rollerträ handen i handskenträ nålen på trådenträ ngt (genom/i/på/över ngt), trä (på ngn) ngt, trä (i/på) ngtsedan 1470-taletGamla eller Eriks-Krönikanfornsv. thrädha; bildn. till tråd Subst.:vbid1-369552trädande, vbid2-369552trädning