SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
troll [trål´] substantiv ~et, plur. ~, best. plur. ~en troll·etett fult, klumpigt och en­faldigt över­naturligt väsen med svans som enl. folk­tron håller till inne i den o­tillgängliga skogen och bor i ett berg el. under jorden; vanligen upp­fattat som fientligt mot människan sag.JFRcohyponymvätte trollgubbetrollskogbergatrollett elakt trolltomtar och trollprinsessan rövades bort av trollen”Nu kommer jag och äter upp dig”, mullrade trolletibl. äv. smeksamt om till­talande person, särsk. barncharmtrollmammas lilla älskade troll!gå troll i ngtvara helt o­möjligt att komma till rätta med ngtåter en mål­lös lands­kamp – det verkar ha gått troll i att få in bolluslingen när man talar om trollen (så står de i farstun)när man talar om ngn kan det hända att personen i fråga dyker uppofta uttalat just när en sådan person dykt upphon har inte varit här på jobbet på evigheter, men när man talar om trollen ... rik som ett trollserik 1 sedan slutet av 1200-taletWestgöta-Lagenfornsv. trul, trol; nord. ord av o­visst urspr. När trollmor har lagt de elva små trollen och bundit fast dem i svansen, då sjunger hon sakta för elva små trollen de vackraste ord hon känner: Ho aj aj aj aj buff, ho aj aj aj aj buff, ho aj aj aj aj buff buff! Ho aj aj aj aj buff.Margit Holmberg, Trollmors vaggsång (i Prinsessan och vågen och andra visor, 1940)