SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
zon substantiv ~en ~er zon·en1sär­skilt del­område där speciella förhållanden gäller el. har upp­rättats ofta i vetenskapl., tekn. el. jur. samman­hanggeol.jur.mat.rum.tekn.vetenskapl.JFRcohyponymsektorcohyponymregioncohyponymbälte 2 zongränsfiskezonfrihandelszonklimatzonvegetationszonstörre delen av Afrika till­hör den heta zonenden demilitariserade zonen mellan de båda staternade ekonomiska zonerna, som sträcker sig 200 sjö­mil från staternas kust­linjerspec. fysiol.mannens och kvinnans erogena zonerspec. äv.del av geologisk lager­följd som karakteriseras av enhetliga fossil JFRcohyponymfas 1 i sammansättn. äv. mer abstraktfarozonriskzonsedan 1792; formen zona 1690av grek. zo´ne ’gördel, bälte’ 2ett­dera av två lägen för poäng­beräkning i bridge särsk. om det läge då både vinst- och straff­poäng är högre spel.Öst-Väst var i zonenNord-Syd var i o­farlig zonsedan åtm. 19353upp­sättning kristallytor vars skärningslinjer är parallella med en viss riktning kem.sedan 1870