SAOL

publicerad: 2015  

förhandling

för·­handl·ing substantiv ~en ~ar • över­läggning med givande och tagande

Singular
en förhandling	obestämd form
en förhandlings	obestämd form genitiv
förhandlingen	bestämd form
förhandlingens	bestämd form genitiv
Plural
förhandlingar	obestämd form
förhandlingars	obestämd form genitiv
förhandlingarna	bestämd form
förhandlingarnas	bestämd form genitiv

Till SAOL

SO

publicerad: 2021  

förhandling förhandlingen förhandlingar

för·handl·ing·en

substantiv

förhan´dling

● över­läggning i syfte att nå överens­kommelse efter givande och tagande

JFR diskussion

förhandlingslösning; avtalsförhandling; löneförhandling; mbl-förhandling

förhandlingar (mellan några) (om något/att+verb/sats)

förhandlingar (mellan några) (om något)

förhandlingar (mellan några) (om sats)

förhandlingar (mellan några) (om att+verb)

förhandlingar (med någon) (om något/att+verb/sats)

förhandlingar (med någon) (om något)

förhandlingar (med någon) (om sats)

förhandlingar (med någon) (om att+verb)

hårda förhandlingar; intensiva förhandlingar; ut­dragna förhandlingar; in­leda förhandlingar; de satt i förhandlingar om de nya lönerna; förhandlingar på­går om ytterligare upp­sägningar

belagt sedan 1468 (Bihang till Rimkrönikorna); fornsvenska forhandling

Till SO

SAOB

publicerad: 1927  

FÖRHANDLING förhand4liŋ l. fœr-, i Sveal. äv. 032 (fö`rhánndlinng Dalin, i bet. I 2), r. l. f.; best. -en; pl. -ar.

Etymologi

[jfr d. forhandling, mnt. vorhandelinge, t. verhandlung]

vbalsbst. till FÖRHANDLA.

I. till FÖRHANDLA I.

1) (†) till FÖRHANDLA I 1 a. Natwardzens förhandling. Chesnecopherus Skäl E 3 b (i handl. fr. 1586). Schroderus Os. 2: 559 (1635).

2) till FÖRHANDLA I 2: överläggning, underhandling, diskussion; förr äv. övergående i bet.: överenskommelse, avtal, beslut; numera oftast i pl. Offentliga, hemliga förhandlingar. (Låta det) komma till förhandling (med ngn). Vara föremål för förhandlingar. Riksdagens, domstolens förhandlingar. Anner merkeligh forhandlingh som beslwthet bleff i Malmö. GR 4: 69 (1527). Ther bleeff .., epter long forhandling, junkar Magnus .. vthwald och hyllat til konung. OPetri Kr. 123 (c. 1540). Dalin (1852). (G. III:s) förhandlingar med Fredrik den store. Odhner G3 1: 12 (1885). SFS 1906, nr 113, s. 5. jfr BÖRS-, DOMSTOLS-, FREDS-, RIKSDAGS-, RÄTTS-, SENATS-FÖRHANDLING(AR) m. fl. — särsk. i pl., konkret, om redogörelse, protokoll o. d. rörande förehavda förhandlingar; särsk. ss. titel på lärda sällskaps o. d. publikationer. Tryckta förhandlingar från kongressen. Schroderus Os. 2: 317 (1635). Upsala läkareförenings förhandlingar. (1866; boktitel).

II. (†) till FÖRHANDLA II a: handel, köpenskap; försäljning. GR 3: 320 (1526). Then store uthförning och förhandling, som (från Danmark) .. till then tydske sijde skee pläger. Därs. 29: 312 (1559). Schultze Ordb. 1746 (c. 1755).

Ssgr (till I 2): FÖRHANDLINGS-MAXIM. jur. rättegångsprincip som innebär l. grundar sig på förhandling mellan parterna (motsatt: undersökningsmaxim). Schrevelius CivPr. 80 (1853). —

-METOD. särsk. jur. jfr -MAXIM. FörslRättegB. 1849, Lagkom. Motiv. s. 102. —

-NÄMND, r. l. f. särsk. i fråga om förhandlingar i arbetstvister. SFS 1906, nr 113, s. 2. —

-ORDNING. särsk.: gm lag l. avtal stadgad ordning för förhandling i arbetstvister. BtRiksdP 1911, Saml. 9. II. 2. Utsk. 4: nr 14, s. 33. —

-PRINCIP. jur. = -MAXIM. NF 3: 389 (1879). —

-PROTOKOLL. Backman Dickens Pickw. 1: 176 (1871). —

-VILLIG. benägen l. villig att förhandla. 2NF 3: 594 (1904). —

-VÄG. särsk. i uttr. på förhandlingsvägen, medelst underhandlingar.

Till SAOB