SAOL

publicerad: 2015  

flykting

flykt·ing substantiv ~en ~ar • person som flyr

Singular
en flykting	obestämd form
en flyktings	obestämd form genitiv
flyktingen	bestämd form
flyktingens	bestämd form genitiv
Plural
flyktingar	obestämd form
flyktingars	obestämd form genitiv
flyktingarna	bestämd form
flyktingarnas	bestämd form genitiv

Till SAOL

SO

publicerad: 2021  

flykting flyktingen flyktingar

flykt·ing·en

substantiv

flyk`ting

● person som flytt undan någon fara, särsk. hot mot liv, frihet m.m.

flyktingamnesti; flyktingläger; flyktingström; flyktingvåg; klimatflykting

politiska flyktingar; ta emot flyktingar; av­visa flyktingar; en fri­stad för flyktingar; han var flykting enligt FN:s flykting­konvention

○ äv. något ut­vidgat

skatteflykting

belagt sedan ca 1710; efter tyska Flüchtling med samma betydelse; till 1flykt!!

Till SO

SAOB

publicerad: 1925  

FLYKTING flyk3tiŋ2, m.||ig.; best. -en; pl. -ar.

Ordformer

(-cht- 1711—1769; -gt- 1755—1851; -kt- (-ckt-) 1712 osv. -ing 1734 osv. -inge 1737—1842. flycktning Dähnert (1784))

Etymologi

[efter t. flüchtling med utbyte av avledn.-ändelsen i anslutning till ord på -ing, ss. SLÄKTING, VIKING; jfr ä. d. flygting, flygtling, d. flygtning]

person som flyr l. är stadd på flykt; person som flytt o. lever på främmande ort. KKD 8: 75 (c. 1710). Samling af understöd, för the ifrån Finland hit öfverkomne Flyktingar. Raab Reg. 1746, s. 93. (Vi) lyssnat till Dala-sagan / Om flyktingens färd. Snoilsky 2: 3 (1881; om Gustav Vasa). — jfr FÄLT-, MED-FLYKTING m. fl. — särsk.

a) oeg.

α) om djur l. växt. En flykting från Lustparker. Wikström ÅrsbVetA 1832, s. 95 (om växt). FoFl. 1912, s. 267 (om fjärilar).

β) (†) bärgv. Drummer, som följa gången til någon betydande längd i fält och på djup, kallas Följeslagare, eller Flycktingar, allenast de efter något svängande komma til gången tilbaka. Rinman 1: 736 (1788).

b) bildl. Friden, flyktinge ifrån mitt hjerta lupen. Tegnér (WB) 1: 76 (1805). Flykting ifrån stadens de qvalmiga gemak. Sturzen-Becker 3: 36 (1861).

2) [jfr FLYKTIG, adj.1 3] (†) om nomad; i ssgn FLYKTINGS-LAPP.

Ssgr: A (numera föga br.): FLYKTINGE-KOLLEKT, -KOMMISSION, se B.

B: (1) FLYKTINGS-KOLLEKT. (flyktinge- 1712) (förr) kollekt som upptogs till förmån för flyktingar; jfr -KOMMISSION. UrFinlH 723 (1712). VDP 1721, s. 36. —

(1) -KOMMISSION(EN). (flyktinge- 1714) (förr) om var särskild av de kommissioner som tillsattes fr. o. m. 1712 för att leda understödsarbetet till förmån för flyktingarna från de av fienden besatta l. erövrade områdena. UrFinlH 715 (1714). Schybergson FinlH 2: 41 (1889). —

(2) -LAPP, m. (†) flyttlapp. Flygtings-Lappen, som bygger hvar han kommer åt. HushBibl. 1755, s. 316.

Avledn. (till 1): FLYKTINGSKAP, n. FoFl. 1912, s. 270 (i oeg. anv.). Flyktingskapets osäkerhet och lidanden. Böök ResTyskl. 128 (1916).

Till SAOB