SAOL

publicerad: 2015  

hurril

hurril substantiv ~en ~ar • hurring

Singular
en hurril	obestämd form
en hurrils	obestämd form genitiv
hurrilen	bestämd form
hurrilens	bestämd form genitiv
Plural
hurrilar	obestämd form
hurrilars	obestämd form genitiv
hurrilarna	bestämd form
hurrilarnas	bestämd form genitiv

Till SAOL

SO

publicerad: 2021  

hurril hurrilen hurrilar

hurril·en

substantiv

hurr`il

● kraftig ör­fil vanligen som bestraffning

han fick en hurril när han tredskades

belagt sedan 1889; till sv. dial. hurra 'snurra, virvla'; ljud­härmande

Till SO

SAOB

publicerad: 1932  

HURRIL hur3il2, r. l. m.; best. -n, äv. -en; pl. -ar.

Etymologi

[jfr sv. dial. (Skåne) hurrel, virvel, ä. d. hurl, virvel; avledn. av HURRA, v.1, l. (kanske snarare) utvecklat ur HURVEL; jfr med avs. på ändelsevokalen RÄNNIL]

(vard.) örfil, sittopp, i sht om kraftig (”sjungande” l. ”rungande”) dylik. Björkman (1889). Han fick en ”hurril”, så han vacklade. Nyblom Minn. 1: 114 (1904). Oterdahl Skram 245 (1919).

Till SAOB