SAOL
publicerad: 2015
imponera
im·pon·era
verb
~de ~t • inge beundran
| Finita former | |
|---|---|
| imponerar | presens aktiv |
| imponeras | presens passiv |
| imponerade | preteritum aktiv |
| imponerades | preteritum passiv |
| imponera | imperativ aktiv |
| Infinita former | |
| att imponera | infinitiv aktiv |
| att imponeras | infinitiv passiv |
| har/hade imponerat | supinum aktiv |
| har/hade imponerats | supinum passiv |
| Presens particip | |
| imponerande | |
| Perfekt particip | |
| en imponerad + substantiv | |
| ett imponerat + substantiv | |
| den/det/de imponerade + substantiv | |
SO
publicerad: 2021
imponera
imponerade imponerat
verb
impone´ra 
●
väcka stor beundran eller respekt genom stark prestation, storstilat yttre eller dylikt
imponera (på någon) (med något/att+verb)
imponera (på någon) (med något)
imponera (på någon) (med att+verb)
han var imponerad av hennes förmåga att finna argument; hans oberördhet imponerade på folk; en lärdom som imponerar
○
äv. något utvidgat
göra starkt intryck
utsikten från toppen imponerade verkligen
imponeraimponerande
SAOB
publicerad: 1933
IMPONERA im1pωne4ra, i Sveal. äv. -e3ra2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE.
Ordformer
(im- 1627 osv. in- 1636— c. 1800)
1) [jfr motsv. anv. i eng. o. fr.] (†) i uttr. imponera ngn ngt till försumlighet, tillräkna ngn ngt ss. försumlighet, lägga ngn ngt till last. OxBr. 5: 492 (1631).
2) (†) i uttr. imponera ngn ngt l. ngt på ngn, pålägga ngn ngt (tungt l. tryckande); påtvinga ngn ngt. (Ett slags skatt) som utan förkränkning af deras rättighet intet skulle dem kunna imponeras. 2RA 3: 759 (1734). AdP 1789, s. 584.
3) (†) ålägga (ngn att göra ngt); tvinga (ngn till ngt). OxBr. 5: 425 (1627). På .. Dragende Kall och ämbitiss wägne Inponeriss och opåleggies Ider att i .. Ider på Rådstugun i Åbo instelle. BtÅboH I. 8: 71 (1636). Jke häller (har jag) twingat, prässat och imponerat någon till att gifwa mig så eller så myket. VDAkt. 1702, nr 254. Fries 2Linné 1: 296 (cit. fr. 1741).
4) (†) öva påtryckning l. tryck (på ngn l. ngt); äv. abs.; äv. i försvagad anv.: öva bestämmande invärkan (på ngt). Bergklint Vitt. 164 (1768). (De vid prästvalet närvarande ”kronobetjänte”) mistänktes .. att på något sätt imponera. VDAkt. 1784, nr 498. Jag har hittills ej varit van att låta någon imponera på min öfvertygelse. Tegnér (WB) 3: 177 (1818). Frågan i hvad mån Statsrådet kan imponera på konungens beslut. Svedelius Statsk. 1: 111 (1868). — särsk.: uppträda pockande. Om Bonden slapp skjutsa, det han icke vill, utan blott imponerar med mer betalning .. så blefve han derföre icke större odlare. AdP 1800, s. 809.
5) fylla (ngn) med (bjudande) respekt, göra (ett starkt o. mäktigt) intryck på (ngn); äv.: fylla (ngn) med stor l. överväldigande respekt l. vördnad, överväldiga (ngn); dels intr. i förb. imponera på ngn, dels tr. (nästan bl. i pass., i sht i p. pf.), dels abs.; ofta i uttr. vara l. bliva imponerad av ngt o. låta ngt imponera på sig l. låta sig imponera(s) av ngt. DA 1771, nr 81, s. 2. Liljecrona RiksdKul. 92 (1840). De stora namnen imponera honom. Fröding Brev 144 (1891). Den franska konungamakten imponerade äfven i sitt förfall. Odhner i 3SAH 6: 66 (1891). Maspero .. har ej låtit sig imponeras av Shukings helighet utan (osv.). NorstedtVärldH 15: 19 (1928). Att i yttre måtto imponera på indiern .. synes mig vara en av de viktigaste paragraferna i engelsmännens Indiacodex. Boberg Ind. 184 (1928). Jag är oerhört imponerad av det välstånd som råder i Sverige. SvD(A) 1932, nr 191, s. 3. — särsk. i p. pr. ss. adj.: respektingivande, vördnadsbjudande; överväldigande; mäktig; äv. (ngt vard.) övergående i bet. av ett måttsord: väldig, stor; jfr IMPOSANT 1. Ett myndigt och imponerande ansigte. Bergeström IndBref 206 (1770). SP 1792, nr 16, s. 4. Luther med all sin imponerande personlighet var en älsklig och glad man. Geijer I. 1: 322 (1845). Den yviga kjolen, som i sitt imponerande höftomfång nästan föreföll att vara krinolinspänd. Fogelqvist ResRot 151 (1926). Mötet för arbets- och näringsfrihet blev en imponerande opinionsyttring mot fackföreningstyranniet och blockadofoget. SvD(A) 1930, nr 300, s. 3.