JÄVIG jä3vig2, adj.; adv. -T.
2) jur. motsv. JÄV, sbst. 2: som på grund av jäv har förklarats l. som på grund av föreliggande omständigheter kan l. bör anses vara inkompetent l. obehörig att företaga viss rättshandling, i sht ss. domare l. vittne. VDP 19/4 1750, § 1. Utmätningsman må ej taga befattning med mål, hvari han jäfvig är. SFS 1877, nr 31, s. 2. Rätten förklarade honom jävig som vittne men medgav att han hördes upplysningsvis. SvD(A) 1920, nr 102, s. 9. — jfr O-JÄVIG. — särsk. i bildl. l. överförd anv.: inkompetent; partisk; särsk. om omdöme o. d. Kellgren i NHandelsbibl. 6 (1784). Hvad drottningen (av Neapel) beträffar, så kan mitt omdöme kanske anses jäfvigt på grund af den eviga tacksamhet, som jag är henne skyldig. GMArmfelt (c. 1794) hos Tegnér Armfelt 2: 163. Ladau sade: ”du är jäfvig / Att marskalkens värde mäta, / Du har hjerta, han har mage, / Du vet dö, och han blott äta.” Runeberg 2: 107 (1848). Klint (1906).
