SAOL

publicerad: 2015  

kanjon

kanj·­on [kan´j‑] substantiv ~en ~er • ravin med flod­fåra

Singular
en kanjon	obestämd form
en kanjons	obestämd form genitiv
kanjonen	bestämd form
kanjonens	bestämd form genitiv
Plural
kanjoner	obestämd form
kanjoners	obestämd form genitiv
kanjonerna	bestämd form
kanjonernas	bestämd form genitiv

Till SAOL

SO

publicerad: 2021  

kanjon kanjonen kanjoner

substantiv

kan´jon

● floddal som är djupt ned­skuren i berg­grunden och har nästan lod­räta väggar särsk. i Nord­amerika

JFR hålväg, ravin

belagt sedan 1887; av engelska canyon med samma betydelse; av spa. cañón 'djup dal­gång', trol. till caña 'rör'; jfr ur­sprung till kanal

Till SO

SAOB

publicerad: 1935  

KANJON kan4jon, r.; best. -en -jonen, äv. kanjω4nen (Auerbach (1909), Östergren (1929)), i best. anv. dock vanl. utan slutart.; pl. -er -joner, äv. kanjω4ner (Ymer 1905, s. 20, osv.) l. (vanl.) -s (Svensén Jord. 493 (1887) osv.).

Ordformer

(stundom skrivet ss. i eng. o. span. cañon)

Etymologi

[av eng. cañon, av span. (Mexiko) cañon, eg.: rör (se KANON, sbst.2); jfr KANAL]

geogr. djup ravin l. klyfta (i ett platålandskap) i vars botten ett vattendrag flyter i en djupt nedgrävd bädd med höga, oftast mycket branta stränder; i sht o. urspr. i fråga om förh. i västra delarna av Förenta staterna. Svensén Jord. 493 (1887). Storartade exempel på rinnande vattens erosionsförmåga gifva oss .. cañons .. i Colorado i Nordamerika. Hagman FysGeogr. 66 (1903). Hedin GrCan. 18 (1925). Abiskojokk, vars stränder stupa lodrätt ned mot det forsande vattnet, en verklig kanjon. PåSkid. 1931, s. 86.

Ssgr (geogr.): KANJON-BILDNING. i sht konkret. Ymer 1905, s. 20. —

-DAL. kanjon. Ymer 1908, s. 28. Andersson GulJordB 192 (1932). —

-RÄNNA, r. l. f. rännliknande kanjon. Sjögren Torneträsk 33 (1909). Sverige 6: 397 (1924). —

-VÄGG. Ymer 1908, s. 159. Mellan de höga branta kanjonväggarna. Andersson Drak. 384 (1926).

Till SAOB