SAOL

publicerad: 2015  

korpus

korp·­us [kår´p‑ el. kår`p‑] substantiv ~en ~ar 1 ⟨språkv.⟩ stor mängd av data­behandlade texter2 huvud­del t.ex. av en kanna; mitt­parti t.ex. i altar­skåp3 en medel­stor stil­grad

Singular
en korpus	obestämd form
en korpus	obestämd form genitiv
korpusen	bestämd form
korpusens	bestämd form genitiv
Plural
korpusar	obestämd form
korpusars	obestämd form genitiv
korpusarna	bestämd form
korpusarnas	bestämd form genitiv

Till SAOL

SO

publicerad: 2021  

korpus korpusen korpusar

korp·us·en

substantiv

[kår`-] el. [kår´-]

1 knappast plur. en medelstor tryck­stils­grad mellan cicero och borgis

belagt sedan 1807; av lat. cor´pus 'kropp'; jfr ur­sprung till inkorporera, korporation, korpulent, korsett, kår

2 text­mängd som är före­mål för språkvetenskapligt studium

en korpus (över något)

en balanserad korpus; ord­bokens exempel är hämtade ur den stora korpusen över modern svenska

belagt sedan 1960-talet

3 sär­skilt konst­hantverk huvud­del eller mitt­parti i mots. till an­bringade detaljer

○ spec. in­om guld­smeds­konst rymd­omslutande form i mots. till smycken, bestick m.m.

belagt sedan 1697

4 resonans­låda hos sträng­instrument

belagt sedan 1873

Till SO

SAOB

publicerad: 1937  

KORPUS kor4pus l. 32, r. l. m. (VDAkt. 1716, nr 250, osv.) ((†) n. RARP 3: 85 (1638; i bet. 6), LMil. 4: 745 (1695; i bet. 5), WoJ (1891; i bet. 2)); best. -en, i best. anv. äv. utan slutartikel; pl. -ar; förr äv. (i bet. 5) KORPO, n. (RARP V. 1: 123 (1652), KKD 5: 207 (1711)) l. r. l. m. (KKD 9: 58 (1703)).

Ordformer

(förr äv. skrivet cor-. -po 1652—1738. -pus 1638 osv.)

Etymologi

[jfr t. korpus, eng. corpus, it. corpo; ytterst av lat. corpus; i formen corpo av it. corpo. — Jfr INKORPORERA, KORPORAL, adj., KORPORATION, KORPULENT, KORPUSKEL, KÅR]

1) (numera bl. vard. o. skämts.) om människokroppen; förr äv. i uttr. i full korpus, i fråga om porträtt: i full kroppsstorlek. Bellman (BellmS) 4: 8 (1767). Konungen Christian den 4:des portrait i full corpus. HH XXV. 2: 38 (1809). Hans väldiga corpus och hans pompösa enfald. HågkLivsintr. 6: 264 (1925).

2) (i fackspr.) massa; äv. i överförd anv.: fyllighet, styrka o. d. — särsk.

a) tekn. o. mål. i fråga om målarfärg: massa o. därav beroende förmåga att täcka; äv. i överförd anv. VetAH 1745, s. 185. WoJ (1891; i överförd anv.). Ett rött färgpulver av för målning lämplig korpus. HantvB I. 1: 73 (1934).

b) boktr. = KORPULENS 2. SvLitTidn. 1817, sp. 829.

3) (i fackspr.) huvudmassa l. huvuddel (av ett föremål) i motsättning till bidelar, utsprång, omgivande hölje o. d., kropp. UB 2: 516 (1873; om fiols resonanslåda). Hennerberg (o. Norlind) 1: 95 (1912; om orgelpipas kropp). (Altar-)Skåpet har förlorat sina dörrar. I korpus, som är indelad i tre våningar, framställas (osv.). Cornell NorrlKyrklK 200 (1918). — särsk. i numera obrukliga anv. Rålamb 10: 4 (1691; om fartygskropp). När .. pacquetet hijtkom, tog iag det up på en ända, och drog ut sielfva corpus. Bark Bref 1: 44 (1703). Linné Bref I. 1: 19 (1751; om kärnkropp i mussla).

4) (†) samhälle, korporation, kollegium o. d. BtHforsH 1: 85 (1642). Och som wij (dvs. adeln) äre ett corpus, måtte wij ock låta sij att wij bestå af oss sielfwe. RARP V. 1: 177 (1654). Wallquist EcclSaml. 5—8: 194 (1681).

5) (†) mil. om den samlade militära styrka varmed en befälhavare uppträder på en plats; armé; kår; generals underlydande styrka; äv.: huvudstyrka; äv. om den mellersta delen av en slagordning l. mellersta linjen av en på tre linjer uppställd här; jfr CORPS-DE-BATAILLE. HH 20: 350 (c. 1640). (Han anhöll) at .. (J. de la Gardie) ther sammastädes (dvs. 10 mil utanför Novgorod) wille låta sielfwa corpo stå, och allenast medh några få komma in i Staden. Widekindi KrijgH 75 (1671). Thet Corpo, som han (dvs. konung Kristian V av Danmark) vthur sin Häär vthämptat och afskickat hade Halmstadh at belägra. Brask Pufendorf Hist. 341 (1680). Hwar General .. commenderandes .. sit underhafwande Corpus. LMil. 4: 745 (1695). HH XVIII. 3: 5 (1748).

6) (†) volym vartill ett flertal förordningar o. d. sammanförts; samlingsband; kodex. RARP 3: 85 (1638). VDAkt. 1716, nr 250.

7) [ifrågavarande stilsort användes först vid tryckningen i Tyskland av den romerska lagsamlingen ”corpus juris civilis”] boktr. benämning på stilsort av en storlek som ligger mellan ”burgeois” o. ”cicero”. Korpus antikva. Korpus kursiv. Weste (1807). Täubel Boktr. 1: 172 (1823). Ambrosiani NordMBokhandtv. 5 (1916).

Ssgr: (3) KORPUS-ARBETE~020, äv. ~200. guldsm. arbete bestående i att med hjälp av hammare forma ett volymföremåls (ss. en skåls l. kannas l. bägares o. d.) huvuddel (korpus) av en plåt av ädel metall; äv. konkret, om volymföremål som framställts gm dylikt arbete. SvSlöjdFT 1928, s. 45 (konkret). —

(7) -KÄGEL. boktr. Fahlgrén Boktr. 19 (1853). —

(3) -PJÄS. guldsm. jfr -ARBETE. SvSlöjdFT 1928, s. 46. —

(7) -RAD. boktr. SDS 1870, nr 1, s. 1. —

(7) -STIL. boktr. Fischerström 4: 501 (c. 1795). —

(3) -VARA, r. l. f. guldsm. jfr -ARBETE. SDS 1933, nr 256, s. 16.

Till SAOB