SAOL

publicerad: 2015  

longitud

long·­itud [‑itu´d] substantiv ~en ~er • läge på jord­ytan i öst-västlig riktning, längd­grad

Singular
en longitud	obestämd form
en longituds	obestämd form genitiv
longituden	bestämd form
longitudens	bestämd form genitiv
Plural
longituder	obestämd form
longituders	obestämd form genitiv
longituderna	bestämd form
longitudernas	bestämd form genitiv

Till SAOL

SO

publicerad: 2021  

longitud longituden longituder

long·itud·en

substantiv

longitu´d [låŋgi-] äv. [låŋi-]

● (mått på) en orts öst-västliga vinkel­avstånd från noll­meridianen dvs. den meridian som går genom Greenwich i London

JFR latitud 1

longituden (för något)

Stock­holm ligger på en östlig longitud av drygt 18 grader

belagt sedan 1741; av lat. longitu´do 'längd', till long´us 'lång'; jfr ur­sprung till longör, lång, prolongera

Till SO

SAOB

publicerad: 1941  

LONGITUD loŋ1itɯ4d l. loŋ1gi- (lånngity´d Dalin), r. l. f. (l. m.); best. -en; pl. -er. Anm. Tidigast förekommer ordet med lat. form o. böjning. Rosenfeldt Nav. 6 (1693: Longitudinem).

Ordformer

(förr äv. -ude)

Etymologi

[jfr eng. o. fr. longitude, av lat. longitudo (gen. -dinis), längd, till longus, lång (se LÅNG)]

geogr. o. astr. geografisk l. astronomisk längd. (Orternas) Longitude i Öster eller Väster. VetAH 1741, s. 264. Melanderhjelm Astr. 1: 43 (1795). Sedan solen (vid middagen) tagits och uträknandet af latitud och longitud .. var gjordt. AB(L) 1902, nr 38, s. 7.

Ssgr (geogr. o. astr.): LONGITUD- l. LONGITUDS-BESTÄMNING. Selander ÅrsbVetA 1837—41, s. 101. —

-GRAD. Hiorter SjöCal. 1750, s. C 9 a. —

-KRONOMETER. för bestämmande av longituden. UB 6: 235 (1874). —

-OBSERVATION. SPF 1813, s. 4. —

-UR, n. (†) = -KRONOMETER. Sparrman PVetA 1778, s. 29. SPF 1813, s. 4.

Avledn.: LONGITUDINAL, adj. o. sbst. r. [jfr t., eng., fr. longitudinal; bildat till lat. longitudo, gen. -dinis (se LONGITUD), med suffixet -al]

I. (i fackspr.) adj.: som har avseende på längden; som går i längdriktningen, längd-. Dalin (1871). Ett longitudinalt snitt. Areschoug Blad. 103 (1878). De longitudinala ljudvågorna. Schéele Själsl. 142 (1894). Fornv. 1915, s. 150.

II. tekn. sbst.: visst slags skärmaskin använd vid klädesfabrikation o. d. AB 1865, nr 222, s. 1. TT 1890, s. 159.

Ssg (till I): longitudinal-gördel. byggn. gördelbåge som går i byggnadens längdriktning. Upmark Lübke 412 (1872). —

LONGITUDINELL, adj. (-ail 1755. -el 1814—1880. -ell 1816 osv.) [jfr eng. longitudinal; bildat till lat. longitudo, gen. -dinis (se LONGITUD), med suffixet -ell] (i fackspr.) longitudinal (se d. o. I). Möller PrincBot. 36 (1755). SvGeogrÅb. 1931, s. 55.

Till SAOB