SAOL

publicerad: 2015  

olycka

o|­lycka substantiv ~n olyckor 1 svår mot­gång; kollision, katastrof: ​bil­olycka2 ⟨vard.⟩ person som ställer till problem​ – Alla sammansättn. med olycks- hör till olycka 1.

Singular
en olycka	obestämd form
en olyckas	obestämd form genitiv
olyckan	bestämd form
olyckans	bestämd form genitiv
Plural
olyckor	obestämd form
olyckors	obestämd form genitiv
olyckorna	bestämd form
olyckornas	bestämd form genitiv

Till SAOL

SO

publicerad: 2021  

olycka olyckan olyckor

o|­lyck·an

substantiv

o`lycka

1 plågsam eller sorglig händelse(utveckling) eller situation

JFR elände, missöde

(i) olycka (till någons) olycka

den kända bibliska berättelsen om den rike Job som drabbades av olycka

○ sär­skilt om plötslig händelse som med­för att någon skadas el. dör el. att något förstörs

JFR katastrof

olycksplats; olycksrisk; bilolycka; dödsolycka; fallolycka; singelolycka

en allvarlig olycka; en svår olycka; när som helst kan olyckan vara framme; olyckan in­träffade vid ett vägbygge; hit­tills har de varit förskonade från olyckor

○ äv. försvagat otrevlig händelse

det har hänt en olycka på det nyskurade golvet – katten har varit framme

○ äv. om beklaglig situation eller dylikt

det är en olycka att de båda har så hetsigt temperament; ingen kunde ana djupet av hans olycka

○ någon gång tänkt som personligt verkande kraft

olyckan ville att hotellet brann ner

råka i olycka något ålderdomligtbli gravid mot sin viljapredikanten varnade församlingens flickor för att råka i olycka

belagt sedan senare hälften av 1300-talet (Fornsvenska legendariet (Codex Bureanus)); fornsvenska olykka; till o- och 1lycka!!

2 var­dagligt person som (ofta oavsiktligt) orsakar problem

grannens tio­årige son var en olycka

○ äv. om icke-personlig före­teelse

kommunens skrytbygge blev en olycka för skatte­betalarna

belagt sedan 1740

Till SO

SAOB

  olycka subst.
  olycka verb
· olycka