SAOL
publicerad: 2015
personlighet
pers·on·lig·het
substantiv
~en ~er • andlig och kroppslig individualitet; person med särpräglade karaktärsegenskaper
| Singular | |
|---|---|
| en personlighet | obestämd form |
| en personlighets | obestämd form genitiv |
| personligheten | bestämd form |
| personlighetens | bestämd form genitiv |
| Plural | |
| personligheter | obestämd form |
| personligheters | obestämd form genitiv |
| personligheterna | bestämd form |
| personligheternas | bestämd form genitiv |
SO
publicerad: 2021
personlighet
personligheten personligheter
pers·on·lig·het·en
substantiv
[perso´n-] 
äv. [perso`n-]
äv. [perso`n-]
1
helheten av de psykiska egenskaper som utmärker en person
JFR
karaktär 1
personlighetsförändring; personlighetstest; personlighetstyp; personlighetsutveckling
hennes inåtvända personlighet; hela hans personlighet förändrades av sjukdomen
belagt sedan 1818
2
självständig och särpräglad karaktär hos (viss) person
han har ingen egen personlighet
○
äv.
person som gör intryck genom särpräglade (och tilltalande) egenskaper
den gamle spelmannen var en stor personlighet; tvååringen är redan en liten personlighet
○
ibland äv. mer neutralt
person
det var som om de två hade förenats till en enda personlighet
belagt sedan 1746
3
vanligen plur.
personliga förhållanden
hon ilsknade till när reportern gick in på personligheter
belagt sedan 1797
SAOB
publicerad: 1952
PERSONLIGHET pærsω4nlig~he1t l. pär-, äv. 030~2 (perso´nlighet Weste), om person f.||ig., om sak r. l. f.; best. -en; pl. -er.
Etymologi
1) egenskapen att vara en person (l. därmed likställt l. jämförbart väsen); vanl. mer l. mindre konkret, särsk. dels om den inre människan hos viss person l. en person överhuvud, dels om särpräglad l. självständig andlig individualitet, dels om person med dylik individualitet l. om framstående l. betydande person; ngn gg äv. om person i allm.; jfr PERSONLIG 1, 4. Dähnert 218 (1746). (En varelses) medvetande af sin Personlighet. Boëthius Sedel. 51 (1807). Man älskar .. sin egen lilla lumpna personlighet. Tegnér (WB) 10: 42 (c. 1830). Personlighet har den som kan bestämma sig sjelf, som kan göra eller låta efter sjelfvalda grunder. Bremer Brev 1: 364 (1836). Personlighet är ej blott sjelfmedvetande och sjelfbestämmelse — förnuft och vilja — i allmänhet, utan allt detta individuellt. Med ett ord: en förnuftig — en viljande — är först person. Geijer I. 5: 132 (1842). Midt i världshistorien reser sig en personlighet (dvs. Jesus), som icke liknar någon annan af dem vi känna. Hjärne SvFräm. 56 (1892, 1908). När den kristna tron tillskriver Gud personlighet ligger däri (osv.). Aulén AllmTron 131 (1923). Vid undervisningen (vid seminariet) skall eftersträvas, att eleverna utvecklas till sedliga, sanningskära .. och självständiga personligheter. SFS 1937, s. 1002. — jfr FÖRFATTAR-, KONSTNÄRS-, KULTUR-, LEDAR-PERSONLIGHET m. fl. — särsk.
a) i sg. best., ss. generell beteckning för den inre, andliga sidan hos en person l. för en person med särskild tanke på den inre andliga sidan. Geijer I. 1: 76 (1818). Kristendomen kräfde personlighetens hängifvande åt Gud. Hildebrand Medelt. 1: 19 (1879). Öfver det allra innersta ligger gemenligen ett täckelse, och det är dock detta innersta, som är det väsentligaste i personligheten. 3SAH 15: 18 (1900). Om personligheten saknar fäste, mål och mening, blir vårt liv ett irrbloss i natten. Gernandt-Claine Vag. 83 (1929).
b) i utvidgad anv.
α) psykiatr. om vart särskilt av ett antal gm personlighetsklyvning (se d. o.) uppkomna olika, från varandra skilda system av medvetenhetstillstånd hos en person. De undermedvetna personligheter, som utbildas hos en hysteriker, äro ofta utomordentligt sluga. AHerrlin i SDS 1901, nr 147, s. 2.
γ) jur. i uttr. juridisk personlighet, förhållandet att vara l. erkännas ss. juridisk person; jfr PERSON 8. En själfständig institution med egen juridisk personlighet. EkonS 2: 390 (1898). En personsammanslutning (ett bolag eller en förening), som har rättssubjektivitet eller, hvilket är detsamma, eger juridisk personlighet, är (osv.). Kallenberg CivPr. 1: 1036 (1924).
2) förhållandet l. benägenheten att gå in på ngns yttre l. inre egenskaper l. privata förhållanden; numera bl. konkretare, särsk. i pl.: personliga angrepp l. förolämpningar l. anspelningar o. d., personliga förhållanden (ss. föremål för angrepp l. anspelningar); jfr PERSONLIG 4 c. Gå l. komma in på personligheter. JournSvL 1797, s. 272. Visserligen kan man med skäl förebrå Vitalis personlighet i sin satir. 3SAH XXXIX. 2: 121 (1825). Jag hade funderat på att traktera vederbörande med en Dunciade; men det låter sig icke göra utan personligheter. Tegnér (WB) 8: 620 (1839). Kom man in på personligheter, då ville han inte vara med längre. Sjödin StHjärt. 179 (1911).
Ssgr (i allm. till 1): PERSONLIGHETS-BEGREPP. begreppet personlighet; begrepp om personlighet; i sht i sg. best. Geijer I. 5: 133 (1842). Det kristna personlighetsbegreppet. 2NF 17: 1384 (1912). —
-BILDNING. utbildning till personlighet(er); utbildning av personligheten. Allt för litet tänker man .. (vid lärarutbildningen) på personlighetsbildningen, karaktärsdaningen. Bergqvist Yrk. 8 (1911). 2NF 25: 1498 (1917). —
-FILOSOF. jfr -filosofi. Vetterlund StDikt. 97 (1892, 1901). Erik Gustaf Geijer som kristen personlighetsfilosof. Gustafsson (1935; boktitel). —
-FILOSOFI. filosofi vari personlighetsbegreppet l. tanken på personlighetens frihet o. självständighet är av grundläggande betydelse. Nyblæus Forskn. I. 2: 250 (1875). Kants och Fichtes personlighetsfilosofi. Larsson Spinoza 473 (1931). Geijers historiefilosofi är i djupaste mening personlighetsfilosofi. Gustafsson Geijer 1 (1935). —
(jfr 1 b α) -KLYVNING. psykiatr. klyvning av en persons medvetande i ett antal från varandra skilda medvetenhetstillstånd; stundom: schizofreni. PedT 1906, s. 362. Wigert PsykSj. 1: 173 (1924). —
-LIV. (personlighetens) inre liv. Quennerstedt KampTillv. 5 (1898). Personlighetslivets fördjupning. Olsson BlåsStorm 98 (1930). —
-MYSTIK. rel.-vet. mystik som finner gudsgemenskapens höjdpunkt i ett i medvetandets klara dagsljus liggande personligt förhållande av villigt beroende. Söderblom StundVäxl. 1: 67 (1903, 1909). 2NF 19: 139 (1913). —
-PRINCIP(EN). filos. principen om (den fria o. självständiga) personligheten ss. grundläggande filosofiskt begrepp; principen om rätten att vara en fri o. självständig personlighet l. att fritt utveckla sin personlighet. Geijer I. 5: 132 (1842). (Geijer) fann, att .. (franska revolutionen) utgjorde ett genombrott på det politiska området af personlighetsprincipen. Nyblæus Forskn. 2: 283 (1881). Såsom personlighetsprincipens målsman var Geijer själf en helgjuten personlighet. 3SAH 3: 9 (1888). —
-PRÄGEL. prägel hos ngt av ngns personlighet. Den försonande starka personlighetsprägel, som Klopstock förmår sätta på sina egendomligaste skapelser. Blanck NordRenäss. 160 (1911). —
-PRÄGLAD, p. adj. jfr -prägel. (Feuerbachs) i hög grad personlighetspräglade brev till modern. 3NF 7: 283 (1927). —
-VÄRDE. värde ss. personlighet; personlighetens värde. SD(L) 1904, nr 57, s. 2. SvFolket 12: 37 (1940).