SAOL

publicerad: 2015  
rejäl
rejäl [rejä´l] adjektiv ~t ~a väl till­tagen; på­litlig: ​en rejäl summa; ​en rejäl person
Positiv
en rejäl + substantiv
ett rejält + substantiv
den/det/de rejäla + substantiv
den rejäle + maskulint substantiv
Komparativ
en/ett/den/det/de rejälare + substantiv
Superlativ
är rejälast
den/det/de rejälaste + substantiv

SO

publicerad: 2021  
rejäl rejält rejäla
adjektiv
rejä´l
1 som har en av­sevärd om­fattning i fråga om storlek, kraft etc.
en rejäl sänkning av marginal­skatterna; ett rejält oväder; en rejäl ut­skällning; en rejäl satsning; hon drack en rejäl klunk; en rejäl läcka; en rejäl förkylning
belagt sedan 1865; av lågtyska rejeel med samma betydelse; av franska réel 'verklig'; jfr ur­sprung till real, reell
2 robust och på­litlig om person
en rejäl karl; ett rejält frun­timmer
äv. om före­mål, sär­skilt klädes­plagg
hon hade rejäla strumpor och skor
belagt sedan 1887

SAOB

publicerad: 1957  
REJÄL rejä4l, adj. -are. adv. -T.
Ordformer
(-gel 18621912. -gél 1895. -gäl 17851918. -jel 18651925. -jäl 1893 osv. -jäll 1909)
Etymologi
[jfr ä. d. rijel, rijæl, rejæl; utvecklat ur reel, äldre sidoform till REELL, adj.]
(ngt vard.)
1) med sakligt huvudord: som är sådan den skall vara, fullgod, ordentlig (se d. o. 3, 4); bra, präktig, redig, bastant; omfattande, rundligt tilltagen; ofta dels om ngt som är (slit)-starkt o. oömt (ehuru utförandet kan vara enkelt), dels övergående i bet. av ett förstärkningsord: ”grundlig”, ”riktig”; ss. adv. ofta: med besked. Att hustrun bjebbar mot hvad mannen vill, är syndigt, / Rejelast blir ändock att mannen rår i allt. CVAStrandberg 2: 381 (1865). De slipade bergtorskarna nappa ej rejelt som flundrorna. Klinckowström BlVulk. 1: 44 (1911). Han vill ha torra varma somrar och regela snöiga vintrar. Carlsson HelaSthm 250 (1912). (Det) skulle .. vara på rejält vis med kaffe och många sorter kakor. Svenson-Graner Regnb. 20 (1914). Rejäla, slitstarka och trevliga kläder för skolbruk. SvD(A) 1932, nr 283, s. 7. Tre rejäla mål lagad mat om dagen. Saxon Handelsb. 102 (1932). De rejält tilltagna militäranslagen. GHT 1943, nr 96, s. 8. — särsk.
a) (†) viktig, väsentlig, betydelsefull. Psalmböcker och katekeser, hvilket är den regälaste marknadshandeln för oss (bokbindare). KyrkohÅ 1915, s. 131 (1785).
b) ss. adv., bestämmande ett ord med nedsättande innebörd. Du (är) miserabel — och det regelt ändå. SöndN 1862, nr 24, s. 2.
2) om person (l. kollektiv o. d.): som det är reda med, som har hållning; som gör rätt för sig; som inte är småskuren l. har baktankar; rätlinjig, pålitlig, präktig, redbar, hederlig, ”renhårig”; äv. dels om sådan persons sinnelag l. liv l. handlande o. d., dels ss. adv. En hederlig och rejäl människa. Det var rejält och kamratligt gjort. Strindberg Hems. 16 (1887). Om hon ger något då, så blir det nog något ståtligt — hon är ju alltid regél. Hallström GHist. 68 (1895). Kommissarien ä en bra å rejäl kar, men fy faen, yrket! Strix 1900, nr 34, s. 3. Vi ska' vara rejäla mot vår gubbe efter döden, när han varit det mot oss i lifstiden. Janson Gast. 173 (1902). (Förvaltaren var) en rejäl karl. Han röt och var bitter, men rättvis var han. Järnbruksminn. 165 (1952).
Avledn.: REJÄLHET, r. l. f. (ngt vard.) till 2. Posse BrokFrih. 63 (1932). Alving Tack 154 (1946).