SAOL

publicerad: 2015  
städ
städ substantiv ~et; pl. ~ 1 under­lag för arbets­stycke vid smide2 ⟨ngt åld.⟩ städare, städ­personal; städande
Singular
ett städobestämd form
ett städsobestämd form genitiv
städetbestämd form
städetsbestämd form genitiv
Plural
städobestämd form
städsobestämd form genitiv
städenbestämd form
städensbestämd form genitiv
Till SAOL

SO

publicerad: 2021  
städ städet, plural städ, bestämd plural städen
städ·et
substantiv
1 tungt, stående under­lag av stål eller stålgjutgods som arbets­stycket hålls mot vid smidning
mellan hammaren och städet se hammare
belagt sedan förra hälften av 1300-talet (Södermanna-Lagen); fornsvenska stäþ; nord. ord med grundbet. 'ngt som står fast'; besläktat med 1stad!!
2 ett ben i mellan­örat som en annan del slår mot
JFR hammare 2
belagt sedan 1611
3 övre del av åsk­moln som liknar ett städ med horn
SE städ 1
belagt sedan 1953
4 ned­sättande person som (yrkes­mässigt) städar
belagt sedan 1865; till städa
Till SO

SAOB