SAOL

publicerad: 2015  
äng
äng substantiv ~en ~ar • åker och äng​ – I sammansättn. ängs-.
Singular
en ängobestämd form
en ängsobestämd form genitiv
ängenbestämd form
ängensbestämd form genitiv
Plural
ängarobestämd form
ängarsobestämd form genitiv
ängarnabestämd form
ängarnasbestämd form genitiv
Till SAOL

SO

publicerad: 2021  
äng ängen ängar
äng·en
substantiv
● (oplöjd och ogödslad) mark med rik, ständigt åter­kommande naturlig flora av gräs och örter förr vanligen anv. som slåttermark och för löv­täkt; nu­mera med skydds­värde som unikt växt­samhälle och in­slag i kultur­landskapet
JFR hage 1, vall 2
ängshö; ängskultur; fjälläng; löväng; slåtteräng; strandäng
ängens blomsterprakt vid midsommartid; ängens areal hade minskat starkt genom uppodling eller över­föring till betes- eller skogsmark
○ nu­mera vanligen om mot­svarande betes­mark
ängsbete
korna betade på ängen
belagt sedan slutet av 1200-talet (Westgöta-Lagen); fornsvenska äng; nord. ord med grundbet. 'krökning'; besläktat med angel
Till SO

SAOB