SAOL

publicerad: 2015  
äring
är·ing substantiv ~en ⟨åld.⟩ års­växt, gröda
Singular
en äringobestämd form
en äringsobestämd form genitiv
äringenbestämd form
äringensbestämd form genitiv

SO

publicerad: 2021  
äring äringen
är·ing·en
substantiv
ä`ring
ålderdomligt årsväxt
god äring
belagt sedan ca 1452 (Nya eller Karls-Krönikan); fornsvenska äring; bildn. till år

SAOB