SAOL

publicerad: 2015  

äring

är·ing substantiv ~en • ⟨åld.⟩ års­växt, gröda

Singular
en äring	obestämd form
en ärings	obestämd form genitiv
äringen	bestämd form
äringens	bestämd form genitiv

Till SAOL

SO

publicerad: 2021  

äring äringen

är·ing·en

substantiv

ä`ring

● ålderdomligt årsväxt

god äring

belagt sedan ca 1452 (Nya eller Karls-Krönikan); fornsvenska äring; bildn. till år

Till SO

SAOB

  äring subst.1
  -äring