SAOL

publicerad: 2015  

gallicism

gall·­ic·­ism [‑is´m] substantiv ~en ~er • franskpåverkat ord el. ut­tryck i icke-franskt språk

Singular
en gallicism	obestämd form
en gallicisms	obestämd form genitiv
gallicismen	bestämd form
gallicismens	bestämd form genitiv
Plural
gallicismer	obestämd form
gallicismers	obestämd form genitiv
gallicismerna	bestämd form
gallicismernas	bestämd form genitiv

Till SAOL

SO

  gallicism subst.
  gallicism (-ism)

SAOB

publicerad: 1928  

GALLICISM gal1isis4m, r. (m. Dalin (1852), Lundell); best. -en; pl. -er.

Ordformer

(gallicismus 1768)

Etymologi

[liksom d. gallicisme, t. gallicism(us), eng. gallicism, av fr. gallicisme, till mlat. gallicus, fransk, till lat. gallus (se GALLER, sbst.3); jfr DANICISM]

1) fransk språkegendomlighet.

a) (numera knappast br.) idiomatiskt uttryck i franska språket. CCGjörwell (1809) hos Ahnfelt Rääf 249. ÖoL (1852).

b) på inflytande från franskan beroende uttryck l. vändning (i annat språk); särsk. i klandrande bem. SvMerc. 1765, s. 185. Leopolds prosa är full af anglicismer, Kellgrens af gallicismer. BrefNSkolH 226 (1811). Noreen VS 1: 23 (1903).

2) (numera föga br.) kulturriktning som karakteriseras av anslutning till l. efterliknande av fransk kultur. CLivijn (1805) hos Hjärne DagDrabbn. 178. JALundell i Landsm. 1: 461 (1879).

Till SAOB