SAOB
publicerad: 1933
ITALIENARE it1alie3nare2 l. ital1-, äv. ita1l-, äv. it1alje3nare2, l. —400, om person m., om djur m. l. r.; best. -en, äv. -n; pl. =; förr äv. ITALIAN l. ITALIEN, m.; best. -en; pl. -er; förr äv. ITALIANER l. ITALIENER, m.; pl. =.
Ordformer
(italian(n) 1593—1721. italianer, sg. 1583—1642. italianer, pl. 1559—1689. italie(e)n 1679—c. 1700. italienare c. 1750 osv. italiendare 1750. italiener, sg. 1706. italiener, pl. 1610—1740. italienner, sg. o. pl. c. 1750. italiäner, pl. 1753—1766. italjenare 1809. talianer, pl. 1559. talliener, sg. c. 1650)
Etymologi
[jfr ä. d. italianer, dan. o. t. italiener, eng. italian, adj. o. sbst., fr. italien (f. -enne), adj. o. sbst.; av it. italiano, adj. o. sbst., till Italia, Italien (jfr ITALIENSK)]
1) italiensk man; i pl. om individer av italienska folket utan hänseende till kön. 23 octob[e]r .. Skiencte K: m: Jtalianerne (dvs. de italienska musikanterna) niit renst vinn — 1 kanna. VinkällRSthm 1559. Schroderus Os. 2: 764 (1635). Italienner och alla i varma länder hvila vid middagstiden för hettan. Linné Diet. 1: 99 (c. 1750). Af italienare utförd dekorering. Hahr ArkitH 423 (1902).
2) (individ av) en från Italien härstammande hönsras. GHT 1895, nr 241 B, s. 2. 4Brehm 8: 468 (1926).