SAOL

publicerad: 2015  

aberration

ab·­err·­at·ion substantiv ~en ~er 1 avbildnings­fel hos lins el. spegel2 skenbar lägesförändring hos stjärna

Singular
en aberration	obestämd form
en aberrations	obestämd form genitiv
aberrationen	bestämd form
aberrationens	bestämd form genitiv
Plural
aberrationer	obestämd form
aberrationers	obestämd form genitiv
aberrationerna	bestämd form
aberrationernas	bestämd form genitiv

Till SAOL

SO

publicerad: 2021  

aberration aberrationen aberrationer

ab·err·at·ion·en

substantiv

[-∫o´n]

1 avbildningsfel hos lins el. spegel

belagt sedan 1875; av lat. aberra´tio 'av­vikelse'

2 skenbar läges­förändring hos stjärna orsakad av observatörens rörelse och ljusets ändliga hastighet

belagt sedan 1745

Till SO

SAOB

publicerad: 1893  

ABERRATION ab1eratʃω4n l. -aʃ-, l. abær1-, r. (f. Rydqvist); best. -en; pl. -er.

Etymologi

[af t. o. fr. aberration, lat. aberratio]

afvikelse, afvikning. — i sht astr., fys. (Fixstjärnornas) aberration. Höpken 1: 230 (1745). Sferisk A(berration) .. Kromatisk eller färgaberration. Rubenson i NF (1875). — i andlig bet.: afvikelse från det riktiga l. normala, förvillelse. Geijers spekulativa aberrationer. Tegnér 5: 272 (1822). Psykiska aberrationer. Retzius Nil. 82 (1891). — jfr BRYTNINGS-ABERRATION.

Ssgr: ABERRATIONS-LAG1003~ l. 0103~2. Melanderhjelm 1: 100 (1795). —

-VINKEL~20. Kjellin Astr. 89 (1822).

Till SAOB