SAOL

publicerad: 2015  
aggressiv
ag·­gress·­iv [‑i´v el. ag´‑] adjektiv ~t ~a an­gripande; ut­manande
Positiv
en aggressiv + substantiv
ett aggressivt + substantiv
den/det/de aggressiva + substantiv
den aggressive + maskulint substantiv
Komparativ
en/ett/den/det/de aggressivare + substantiv
Superlativ
är aggressivast
den/det/de aggressivaste + substantiv

SO

publicerad: 2021  
aggressiv aggressivt aggressiva
ag·gress·iv
adjektiv
[-i´v] el. [ag´-]
öppet fientligt in­ställd och beredd att gå till an­fall
aggressiv (mot någon)
aggressiva demonstranter; aggressiva kamp­hundar; han blir ofta aggressiv när han dricker sprit
äv. med positiv värdering (sär­skilt i sport­sammanhang) in­riktad på attack spec. i spel med offensiv in­riktning
hemma­laget spelade aggressivt och publiken trivdes (adverbial)
äv. om handling och dylikt
aggressiv propaganda; ett aggressivt upp­trädande
aggressivt vatten se vatten
belagt sedan 1871; av franska agressif med samma betydelse; till lat. aggress´us, till agg´redi 'an­gripa'; besläktat med grad 1, grassera

SAOB

publicerad: 1898  
AGGRESSIV ag1resi4v l. -ä-, äfv. 302 l. 400, adj. -are; -T, adv.
Etymologi
[af t. aggressiv, fr. agressif, af stammen i lat. aggressus, p. pf. till aggredi, angripa]
angripande, anfallande, utmanande; som går anfallsvis till väga; som innebär ett angrepp. Mord, dråp, rån och andra aggressiva handlingar. Bolin 2: 376 (1871). NF (1875). De i ädel mening aggressiva andarne. Beckman Påfv. 37 (1880). En nyvald kammare (är) agressivare än en, som redan har några år bakom sig. PT 1896, nr 170, s. 3. — särsk. i uttr. gå aggressivt (dvs. anfallsvis) till väga. De Geer Minnen 1: 225 (1892).