SAOL

publicerad: 2015  

akvavit

akva|­vit [ak`va‑ el. ‑vi´t] substantiv ~en ~er • ett kryddat bränn­vin

Singular
en akvavit	obestämd form
en akvavits	obestämd form genitiv
akvaviten	bestämd form
akvavitens	bestämd form genitiv
Plural
akvaviter	obestämd form
akvaviters	obestämd form genitiv
akvaviterna	bestämd form
akvaviternas	bestämd form genitiv

Till SAOL

SO

publicerad: 2021  

akvavit akva­viten akva­viter

akva|­vit·en

substantiv

[ak`-] äv. [-i´t]

● kryddat bränn­vin

akva­vit kryddas ofta med kummin, anis och fän­kål

belagt sedan ca 1650; av lat. aq´ua vi´tæ 'livsvatten' (urspr. om vindestillat, anv. som medicin); jfr ur­sprung till eau-de-vie

Till SO

SAOB

publicerad: 1898  

AKVAVIT ak1vavi4t, äfv. a1kva-, äfv. -vit4 (aquavi´t Weste), r. (m. Weste (1807); f. Wenström (1891)); best. -en; pl. -er (Fischerström 3: 333 (1781)).

Etymologi

[jfr d. akvavit, t. aquavit, af lat. aqua vitæ, lifsvatten; jfr äfv. fr. eau de vie samt med afs. på den urspr. bet. VISKY]

(ett slags finare) brännvin. Stiernhielm Bröll. 149 (c. 1650). Hiertstärkand aqvavit. Düben Sat. 77 (1722). Aquavit, renadt bränvin, som fordom kallades lifsvatten och då endast nyttjades såsom medicin. Pfeiffer (1837). Aqvaviten är stark. Hultin V. skr. 10 (1869). — glas brännvin (af ett visst slag). Jag (har) skorpan mellan knogen, / Med en liten aqvavit. Bellman 6: 324 (1789).

Till SAOB