SAOL
publicerad: 2015
anblåsa
an|blåsa
verb
‑blåste ‑blåst • anblåsa el. blåsa an en flöjt
Finita former | |
---|---|
anblåser | presens aktiv |
anblåses | presens passiv |
anblåste | preteritum aktiv |
anblåstes | preteritum passiv |
anblås | imperativ aktiv |
Infinita former | |
att anblåsa | infinitiv aktiv |
att anblåsas | infinitiv passiv |
har/hade anblåst | supinum aktiv |
har/hade anblåsts | supinum passiv |
Presens particip | |
anblåsande | |
Perfekt particip | |
en anblåst + substantiv | |
ett anblåst + substantiv | |
den/det/de anblåsta + substantiv |
SO
publicerad: 2021
anblåsa
anblåste anblåst, presens anblåser
verb
●
ofta lös förbindelse, se
blåsa an
frambringa toner eller ljud genom att pressa luftström genom (blås)instrument och dylikt
anblåsa något
anblåsa en flöjt
belagt sedan 1836;
av tyska anblasen med samma betydelse
anblåsaanblåsande, anblåsning
SAOB
publicerad: 1898
Etymologi
— jfr BLÅSA AN.
1) (föga br.) rikta en luftström på, blåsa l. (häftigt) andas på. Lex. Linc. (1640, under afflatus). Anblåst var mitt hår af en mäktigt flåsande anda. Adlerbeth Ov. 130 (1818). Han (blir) af (de eldsprutande) oxarne anblåst. Därs. 160. — vbalsbst. med prep. på. Genom Zeus' anblåsning (πνοιαῖς) på Io föddes .. Epaphos. Palmblad Fornk. 1: 513 (1844). — särsk.
a) om blåsning medelst blåsrör l. medelst bälg. (Denna sten) söndermalen och i Degel .. anblåst 3/4 af en tima, smälter ej. A. v. Swab i VetAH 19: 283 (1758). Lågan af et ljus .. kan anblåsas (medelst blåsrör) och tvingas uti en spetsig stråle. Rinman 1: 272 (1788). Dånande gnistrar / Lågan i essjans djup anblåst. Adlerbeth Æn. 211 (1804, 1811). Malmen .. anblåstes med en bälg. Rääf Ydre h. 1: 12 (1856).
b) [jfr lat. afflare, afflatus] (†) oeg. o. bildl.
α) underblåsa. (Begären) öffua .. sigh .. genom fiendans (dvs. djäfvulens) anblåsande meer och meer. L. Petri Skyld. G 3 a (1572). Anblåsningar, hinder eller förbehåll. Kungör. 11 Okt. 1794, s. B 2 a.
2) (†) blåsa (ngt) på (ngn l. ngt). Med anblåst gift han (dvs. ormen) gifver den tredje sin bane. Adlerbeth Ov. 58 (1818).
3) med afs. på musikinstrument:
a) tonk. om person l. om för ändamålet inrättad bälg: drifva en luftström in i (ett instrument) för frambringande af ton. De förra (bälgarna) anblåsa pedalverket. Brunius Metr. 419 (1836, 1854). Anblåsningen .. sker alldeles så som på marknadsflöjterna. Mankell Mus. hist. 1: 232 (1864; med afs. på orgelns flöjtpipor). Naturtoner .. kallas på horn och trumpet de toner, som åstadkommas blott genom olika anblåsning. A. Lindgren i NF 11: 886 (1887).
b) (mindre br.) med en (medelst munnen åstadkommen) luftström frambringa ton i l. ur (blåsinstrument o. d.), blåsa i l. på. Ludren (dvs. luren) vart högt anblåster. Björner K. o. Gr. 15 (1737). Med trumslag och anblåsning af stora ihåliga Elefants-tänder. Ödmann M. Park 98 (1800). Pan anblåser sin landtflöjt. Adlerbeth Ov. 279 (1818). Wetterbergh Fyra sign. 280 (1843).
4) (†) gm blåsning i blasinstrument gifva signal till (ngt) l. tillkännagifva l. förkunna början af (ngt), utblåsa; jfr AFBLÅSA II 3. (Han) lät vthropa Fredh / Och i Trummeter (dvs. trumpeter) .. / Anblåsa. Olffson Christiern 94 (c. 1640). J. Hastfer (1688) hos Nordin Krigsh. 2: 85. Julefreeden anblåses i hela Rijket. Rudbeck Atl. 2: 619 (1689). — i bild, med öfvergång till 1 b α. Krijgh, som medh Presterlige Trummeter annblåsne och anstiftede äre. Bureus Påfv. stämpl. A 3 a (1604).