SAOL

publicerad: 2015  
anblåsa
an|­blåsa verb ‑blåste ‑blåst an­blåsa el. blåsa an en flöjt
Finita former
anblåserpresens aktiv
anblåsespresens passiv
anblåstepreteritum aktiv
anblåstespreteritum passiv
anblåsimperativ aktiv
Infinita former
att anblåsainfinitiv aktiv
att anblåsasinfinitiv passiv
har/hade anblåstsupinum aktiv
har/hade anblåstssupinum passiv
Presens particip
anblåsande
Perfekt particip
en anblåst + substantiv
ett anblåst + substantiv
den/det/de anblåsta + substantiv

SO

publicerad: 2021  
anblåsa anblåste anblåst, presens anblåser
verb
an`blåsa
ofta lös förbindelse, se blåsa an fram­bringa toner eller ljud genom att pressa luft­ström genom (blås)instrument och dylikt
anblåsa något
an­blåsa en flöjt
belagt sedan 1836; av tyska anblasen med samma betydelse
anblåsaanblåsande, anblåsning

SAOB

publicerad: 1898  
ANBLÅSA an3~blå2sa, v. -er, -te, -t, -t; se för öfr. BLÅSA, v. vbalsbst. -ANDE, -NING; jfr ANBLÄST.
Etymologi
[efter t. anblasen; jfr AN, adv. II 4, o. BLÅSA, v.; jfr äfv. holl. aanblazen samt lat. afflare]
— jfr BLÅSA AN.
1) (föga br.) rikta en luftström på, blåsa l. (häftigt) andas på. Lex. Linc. (1640, under afflatus). Anblåst var mitt hår af en mäktigt flåsande anda. Adlerbeth Ov. 130 (1818). Han (blir) af (de eldsprutande) oxarne anblåst. Därs. 160. — vbalsbst. med prep. på. Genom Zeus' anblåsning (πνοιαῖς) på Io föddes .. Epaphos. Palmblad Fornk. 1: 513 (1844). — särsk.
a) om blåsning medelst blåsrör l. medelst bälg. (Denna sten) söndermalen och i Degel .. anblåst 3/4 af en tima, smälter ej. A. v. Swab i VetAH 19: 283 (1758). Lågan af et ljus .. kan anblåsas (medelst blåsrör) och tvingas uti en spetsig stråle. Rinman 1: 272 (1788). Dånande gnistrar / Lågan i essjans djup anblåst. Adlerbeth Æn. 211 (1804, 1811). Malmen .. anblåstes med en bälg. Rääf Ydre h. 1: 12 (1856).
b) [jfr lat. afflare, afflatus] (†) oeg. o. bildl.
α) underblåsa. (Begären) öffua .. sigh .. genom fiendans (dvs. djäfvulens) anblåsande meer och meer. L. Petri Skyld. G 3 a (1572). Anblåsningar, hinder eller förbehåll. Kungör. 11 Okt. 1794, s. B 2 a.
β) inspirera, ingifva. Afflatus divinus. Gudomligh anblåsning eller ingiffuelse. Lex. Linc. (1640).
2) (†) blåsa (ngt) på (ngn l. ngt). Med anblåst gift han (dvs. ormen) gifver den tredje sin bane. Adlerbeth Ov. 58 (1818).
3) med afs. på musikinstrument:
a) tonk. om person l. om för ändamålet inrättad bälg: drifva en luftström in i (ett instrument) för frambringande af ton. De förra (bälgarna) anblåsa pedalverket. Brunius Metr. 419 (1836, 1854). Anblåsningen .. sker alldeles så som på marknadsflöjterna. Mankell Mus. hist. 1: 232 (1864; med afs. på orgelns flöjtpipor). Naturtoner .. kallas på horn och trumpet de toner, som åstadkommas blott genom olika anblåsning. A. Lindgren i NF 11: 886 (1887).
b) (mindre br.) med en (medelst munnen åstadkommen) luftström frambringa ton i l. ur (blåsinstrument o. d.), blåsa i l. på. Ludren (dvs. luren) vart högt anblåster. Björner K. o. Gr. 15 (1737). Med trumslag och anblåsning af stora ihåliga Elefants-tänder. Ödmann M. Park 98 (1800). Pan anblåser sin landtflöjt. Adlerbeth Ov. 279 (1818). Wetterbergh Fyra sign. 280 (1843).
4) (†) gm blåsning i blasinstrument gifva signal till (ngt) l. tillkännagifva l. förkunna början af (ngt), utblåsa; jfr AFBLÅSA II 3. (Han) lät vthropa Fredh / Och i Trummeter (dvs. trumpeter) .. / Anblåsa. Olffson Christiern 94 (c. 1640). J. Hastfer (1688) hos Nordin Krigsh. 2: 85. Julefreeden anblåses i hela Rijket. Rudbeck Atl. 2: 619 (1689). — i bild, med öfvergång till 1 b α. Krijgh, som medh Presterlige Trummeter annblåsne och anstiftede äre. Bureus Påfv. stämpl. A 3 a (1604).
5) [utveckladt ur 1 a] (knappast br.) medelst lödning fästa, löda. Dalin (1850). SAOB (1870).