SAOL
publicerad: 2015
ankarbult
ankar|bult
substantiv
~en ~ar 1ankare bult
| Singular | |
|---|---|
| en ankarbult | obestämd form |
| en ankarbults | obestämd form genitiv |
| ankarbulten | bestämd form |
| ankarbultens | bestämd form genitiv |
| Plural | |
| ankarbultar | obestämd form |
| ankarbultars | obestämd form genitiv |
| ankarbultarna | bestämd form |
| ankarbultarnas | bestämd form genitiv |
SO
publicerad: 2021
bult
bulten bultar
bult·en
substantiv
●
mindre, stångformigt metallstycke för stabil sammanfogning vanligen av konstruktioner i järn el. trä; ibland med gängor
ankarbult; skruvbult
bult med mutter och bricka; de bytte däck och drog åt bultarna ordentligt
belagt sedan 1473 (Kämnärsräkenskaper i Stockholms stads skottebok);
fornsvenska bult, bolt; trol. av lågtyska bolte med samma betydelse, urspr. trol. 'knöl; klump; kloss'; jfr ursprung till
fyllbult
SAOB
publicerad: 1898
ANKARE aŋ3kare2, sbst.2, l. (särsk. i poesi o. i de under I 1 a upptagna stående förb.) ANKAR aŋ3kar2 (a`nkar Weste), sbst.2, n.;
best. -et; pl. -en (Lidner 1: 126 (1784), Boivie Gram. 120 (1820), Dalin (1850) osv.) l. = (Apg. 27: 30 (NT 1526 o. öfv. 1883), Almqvist (1842), Internat. signalb. 49 (1886) m. fl.), äfv. ankar (Apg. 27: 29 (NT 1526), Lagerbring Hist. 1: 70 (1796), Boivie Gram. 121 (1820), Dalin (1850) osv.), numera sällan ankrar (Winblad Tegelbr. 55 (1761; i bet. II 1), Chapman i VetANH 17: 2 (1796; jämte sg. ankare, n.));
pl. best. ankarna (-ne) (G. I:s reg. 11: 160 (1536: -erne; jfr nedan), Ehrenadler 972 (1723), Pihlström 1: 149 (1796), Pontonier-regl. 1881, s. 124) l. ankarena (Malmström Hist. 2: 377 (1863), Linder Sjömanskap 1: 173 (1896) osv.), äfv. ankaren (Apg. 27: 40 (NT 1526 o. proföfv. 1853), Gosselman Col. 1: 8 (1830)), numera sällan ankrarna, -ne (Granatenflycht Telemack 133 (1721), Chapman i VetANH 17: 16 (1796), Internat. signalb. 601 (1886)).
Anm. 1:o Osäkerheten i ordets böjning, som särskildt framträder, om man sammanhåller de heterogena former, som anförts ur samma skrift, torde bero på vacklingen i genus, hvarigenom det föres dels till neutrer sådana som STYCKE dels till maskuliner sådana som HAMMARE, hvilka hvar för sig förete o. på 1700-talet i ännu större utsträckning företedde växlande pluralformer: hammare o. hamrar (tidigare äfv. stycken o. stycke, domare o. domrar). Se bl. a. N. Beckman i Arkiv 11: 248 följ. o. jfr ANKARE, sbst.1, samt ALTARE.
2:o Om gen. ankars se särsk. I 1 a α o. γ.
Ordformer
(ankare Ebr. 6: 19 (Bib. 1541), Lind (1749, under zwick-mühle), Sahlstedt (1773; jämte ankar), Chapman i VetANH 17: 2 (1796) osv. — ankar Ebr. 6: 19 (NT 1526), Weste (1807), Rydberg Faust 127 (1878); ancker Kiöping 27 (1667). — ankerne (pl. best.) G. I:s reg. 11: 160 (1536). Anm. Formen ankar var under 1500- o. 1600-talen den vanligaste. Under 1700-talet är den ännu mycket allmän, men Serenius, som i hufvuddelen af sin ordbok (1741) begränsat formen ankare till bet. II 1 (jfr äfv. ANKARE, sbst.1), upptager s. 276 i den särskildt åt sjöspråket egnade afdelningen som stickord formen ankare, hvilken form från denna tid äfv. regelbundet användes af fackmän ss. Chapman o. Pihlström utom i de under I 1 a upptagna förb.)
Etymologi
[fsv. ankar, ankare, ankara, n., motsv. isl. akkeri, n., d. anker, n., holl. anker, n., mnt. o. t. anker, m., eng. anchor; gammalt lån af lat. ancora, som själft är lånadt af gr. ἄγκυρα, krok, ankare]
I. i anv., som tillhöra l. omedelbart utgå från sjömansspråket.
1) eg.: (med hakar försedt) redskap, afsedt att taga fäste i sjöbottnen för att med hjälp af trossar l. kättingar fasthålla ett fartyg l. annat flytande föremål. Man för ut ankaret i barkassen. Det kommenderas: ”låt gå ankaret”. Ankaret nedfiras i sin kattgina. Ankaret griper, ankaret har kantrat. Ankaret vindas hem, fiskas, tages in. Dagliga ankaret. Kipa, katta, stocka ankaret. Skeppet girar för sitt ankare. Apg. 27: 30 (NT 1526). Somblige (af de danska skeppen) .. hafwa most lembna sijne Anckar qware. N. Av. 14 Nov. 1657, s. 5. Så länge thet (dvs. skeppet) ligger i rät Hampn medh Anckar å grunde, eller Tråsz å Lande. Sjöl. Skipmn. 3 (1667). Ankarets kraft at resistera, är som arean af Flyet, multiplicerad med des distance ned om bottnens yta: denne product i likformiga Ankrar, är (dvs. förhåller sig) som deras cubiska innehåll .. (dvs.) som vigten. Chapman i VetANH 17: 22 (1796). (Jag sade) Var nu klara och lät Ankaret falla skyndesammast. Detta värkstältes af Besättningen och Fartyget såg up för Ankaret. Törngrenska målet 227 (1801); jfr a γ α'. Ankaret sänkte sig ned och bet med sin hulling i djupet. Tegnér 1: 20 (1825). Kattginan, hvarmed ankaret upphissas. Witt 71 (1858). Dragg .. Ett mindre ankar med fyra armar. Kindblad 2: 247 (1868). Ankarna smidas och vällas på det noggrannaste af det bästa stångjern. Uppf. b. 7: 347 (1875). Vinden är gynnsam och ankaret redan lyft. Då kommer ett telegram(, som bebådar en annalkande orkan) .. Skeppet fäller ankaret och är räddadt. K. A. V. Holmgren i Läseb. f. folksk. 530-31 (1878); jfr a β, γ. A(nkare) utan flyn, lägg och stock, såsom t. ex. min-A(nkare). Konow (1887). Ankarets hufvuddelar. Ankare bestå vanligen af ett rakt stycke kalladt lägg, som är afsedt att upptaga tågets dragkraft förmedelst en röring, och af tvenne armar, hvars yttre utplattade delar, flyn, nedtränga i grunden förmedelst sina pyntar. Föreningen mellan lägg och armar .. kallas krona; läggens öfre del med hål för röringen kallas hufvud. Röringen, ursprungligen en .. jernring, utgöres numera på för kettingståg afsedda ankare af en grof klam. De flesta ankare hafva en lös, emot läggen vinkelrät del af trä eller jern kallad stock. .. Förr användes trästock till alla svåra ankare. .. Läggen var då ofta i öfre ändan försedd med en fyrkantig afsats, benämnd tapp, samt på sidorna af denna med tvenne jernklackar, kallade nöt .., som infäldes uti .. ankarstocken. Linder Sjömanskap 169, 170 (1896); jfr ssgrna. — särsk.
a) i åtsk. stående förbindelser. Anm. I här nedan behandlade förb. föreligger en bestämd tendens till bet.-öfvergång, i det de ofta föra tanken mindre på ankaret o. hvad som därom utsäges än på det, som däraf följer med afs. på fartygets hvila o. rörelse. För nutida uppfattning är denna tendens särsk. framträdande i de förb., som innehålla formen ankar utan artikel eller bestämningsord.
α) i uttr., som beteckna, att fartyget är förankradt.
α') [jfr holl. voor anker (liggen), t. vor anker (liegen, treiben), eng. at anchor] i uttr. för ankar o. d. Han blef långt ifrån varse et Skiepp för Ankar. Ehrenadler 281 (1723). — ligga för ankar. Arvidi 27 (1651). Sjöl. Sjösk. 8 (1667). Nicander Minnen 1: 62 (1831). Ligga för styrbords A(nkare) .. Ligga fast för sina A(nkare). Konow (1887). — rida för ankar(et), ligga för ankar under sjögång. Eneman 2: 99 (1712). Serenius Qqq 2 a (1734; anf. ss. liktydigt med föreg. uttr.). Alla fartyg i hamnen redo för dubbla ankaren. Topelius Vint. I. 2: 382 (1860, 1880). Wenström o. Lindgren (1889; under ride). — drifva för ankaret, drifva med fälldt ankare. Nordforss (1815). Öhrlander o. Leffler (1852). — (mindre br.) vara för ankar. Bligh 19 (1795). — i bild, se 2 b.
β') [jfr holl. ten anker (liggen)] i uttr. till ankars. Ligga till ankars (Ehrenadler 285 (1723) osv.). Vara till ankars (Dalin 2: 282 (1853)). Til ankars eller under segel. Tj.-regl. f. flott. 1790, s. 17. Horn fann icke rådligt afvakta fienden till ankars. Gyllengranat 1: 126 (1840). Ett skepp drifver till ankars, då ankaret lossnat ifrån botten. Därs. 320. Under natten öfvades bevakningstjänst till ankars. G. Dyrssen i Nord. tidskr. 1895, s. 95. (Det på redden förlagda ambulansfartyget) ligger ej till ankars, utan är dag och natt under ånga. SD (L) 1898, nr 350, s. 3. — i bild, se 2 b.
β) [jfr holl. het anker lichten, t. das anker lichten] i uttr., som beteckna, att fartyget börjar färden l. går till segels. Lyfta ankar (Kiöping 133 (1667), Ehrenadler 291 (1723) osv.). Lätta ankar (Dalin (1842, under ancre) osv.). Lyffte hoon (dvs. drottn. Sigrid) åter sin ankar. L. Petri Kr. 55 (1559). Följande dagen lyfte .. Svenska flottan anckar. Nordberg 2: 245 (1740). Vi lättade .. ankaret i dagningen. Bligh 197 (1795). Med lättadt ankare. Rosvall Skeppsmanöv. 1: 164 (1803). Lyftadt är mitt ankar, / Frisk är hågen. Wallin Vitt. 2: 123 (c. 1820). Hillman Sp. nov. 168 (1886). — (numera knappast br.) i uttr. hissa ankar. Sjöl. Sjösk. 8 (1667). Rudbeck Atl. 3: 527 (1698).
γ) i uttr., som beteckna, att fartyget afslutar sin färd o. gör sig redo att ligga stilla.
α') [fsv. kasta, fälla ankar; jfr isl. kasta akkeri, holl. het anker werpen l. laten vallen, eng. to cast l. drop anchor] i uttr., som eg. beteckna, att man låter ankaret gå till botten. Kasta ankar (Verelius Herv. 88 (1672) osv.); jfr ANKAR-KASTNING. Fälla ankar (Girs G. I:s hist. 226 (c. 1630) osv.); jfr ANKAR-FÄLLARE. The .. kastadhe fyra ankar vth vth aff bakskepet. Apg. 27: 29 (NT 1526). Konung Christiern felte sin ankar widh Wångs öön. O. Petri Kr. 268 (c. 1540). The kastadhe vth sin Ankar, / Vppå then hwite Sand. Polit. vis. 28 (1638). Ther låto wij wår Anckar falla på halffsiette Fampn. Kiöping 29 (1667). Hertigen af Mortemar .. hafwer .. låtit falla sine ankare wijd Rotta. OSPT 1687, nr 2, s. 6. Med nedstrukna segel, och utkastade Ankar. Rudbeck Atl. 3: 319 (1698). Då Skeppet förlorat farten, fälles första Ankaret. D. Sjöbohm 79 (1787). Ankar-bottn .. ärhölts på 8 à 9 Famnars djup, då Ankar fälldes. Törngrenska målet 214 (1801). — i bild, se 2 a o. b.
β') [jfr holl. ten anker komen l. gaan, t. zu anker gehen, eng. to come to anchor] gå till ankars. Gustaf II Adolf 487 (1621). Törngrenska målet 214 (1801). jfr TILLANKARS-GÅENDE. — komma till ankars. Bligh 85 (1795). Internat. signalb. 254 (1886).
γ') lägga (ett skepp o. d.) för ankar. Melin Gr. lex. 7 (1845). Cavallin (1875). — oeg. Nyblom M. Twain 1: 135 (1873). — refl. [jfr t. sich vor anker legen] Deleen (1806, under anchor, v.). SAOB (1870).
δ') (mindre br.) sätta för ankar. H. K. M. .. satte där för ancker. A. Oxenstierna Skr. 2: 461 (1622). (Det) skall ingen vara effterlåtet att sättja för ankar emillan Landzort och Daleröen. RP 6: 732 (1636). Skeppare må ej inom rätta farvattnet i skärgård sätta fartyg för ankar, så framt han ej af trängande nöd .. dertill tvingas. Tullstadga 1877, § 10. — (†) sätta ankar. Kiöping 133 (1667). Danska flottan (hade) ock satt ankar. Dahlberg Dagb. 248 (1678). — jfr ANKAR-SÄTTNING.
b) i mer l. mindre utvidgad anv.
α) öfver hufvud om (tungt) föremål, som sänkes till bottnen för att fasthålla ett fartyg. Det äldsta ankaret (måste) hafva bestått af ett groft stenblock. Holmberg Nordb. 172 (1852); jfr ANKARSTEN, samt ROT-, TRÄ-ANKAR(E).
β) (mindre br.) om änterdraggar o. d. Schroderus Liv. 608 (1626). Stamboarna på .. Ormen Långa .. kastade ankare uti Konung Svens skepp och höllo dem så fast. Fryxell Ber. 1: 102 (1823). Pontonierregl. 46 (1881). jfr PONTON-ANKARE samt ANKAR-KORG, -SÖKARE.
δ) å luftballong. Uppf. b. 2: 144 (1873). Vid gondolen hänger en dragg (litet ankare), som vid nedstigningen utkastas för att gripa i något hållfast föremål på jordytan, tills ballongen hinner bergas. NF 10: 215 (1886).
ε) om inrättning, som nedsänkes i vattnet för att gm sitt motstånd mot detsamma minska skeppets drift o. hålla detta i en viss riktning. Rosvall Skeppsmanöv. 1: 127 (1803). Drifankare .. Sådana ankaren begagnas numera nästan endast af fiskare. Nissen i NF 3: 1446 (1880). — jfr DRIF-, SJÖ-ANKARE.
η) (fordom) artill. å fyrbollar o. d. Under Johan III. gjordes Fyrbollarne med Ankare. C. Adlersparre i VittAH 3: 258 (1793). Anker-kugel .. En brandkula försedd med ankare eller hakar, som i krig kastas ur mörsare för att fastna och antända. Deleen (1836). jfr: Handkulor med brandsats och hullingar, eller s. k. ankaren, afsedda att kastas .. mot skepp vid äntring; från 1500- och början af 1600-talet. Spak Katal. öfv. Artill.-mus. 78 (1888). — jfr ANKAR-KULA.
ϑ) om afbildning af skeppsankare. Jemte Korporalstecken bäres (ss. distinktionstecken) .. ett ankare med omslingadt tåg, af messing. Gynther Förf. 8: 211 (1863); jfr ANKAR-TECKEN. Svensk örlogsflagga med hvitt ankare i det blå fältet under unionstecknet. Regl. f. fl. 1875, 3, § 24. — särsk.
β') herald. (I vapnet ses) ett omstjelpt ankar af silfver. Schlegel o. Klingspor Ättart. 152 (cit. efter RR 1688). Ankar betyder hopp, tilförsikt, siösaker. Uggla Her. 82 (1746); jfr 2.
Jfr BOG-, BÅT(S)-, DAGLIG(S)-, DAGLITS-, EBB-, FLOD-, FÖRRÅDS-, HAMN-, JÄRN-, KATT-, LÄGG-, MIN-, MORINGS-, NÖD-, PLIKT-, RELINGS-, RESERV-, RUM-, SKEPPS-, SKRUF-, SKÅL-, STOR-, STRÖM-, SVÅR-, TÅG-, TÖJ-, VARP-, VIND-ANKAR(E) m. fl.
2) i (mer l. mindre utförd) bild.
a) [af NT förmedlad, allmänt utbredd anv. af 1] ss. beteckning för hvad som gifver inre fasthet, trygghet o. tillförsikt; särsk. ss. symbolisk beteckning för hoppet (l. tron): fästpunkt, bottenfäste, ofta i utförd bild, äfv. i anslutning till 1 a. Thet hopp som före satt är, huilkit wij hålle såsom itt wåra siels fasta ankar. Ebr. 6: 19 (NT 1526; gr. ἄγκυρα). Thetta fasta Ankaret, Gudz och Christi kärleek. Muræus 1: 243 (1648). Hoppets ankar. Spegel i Manuale 1686, s. 432; jfr Ps. 136: 2 (1819). Hålt tigh fast widh Gudz Ordz anckar. Ps. 243: 1 (1695); jfr Ps. 192: 1 (1819). Lägg först på Jesu nåd en fast förtröstans ankar. Kolmodin Qv.-sp. 2: 271 (1750). Prisom honom .., som gifvit ett öga åt tron och ett ankare åt hoppet. Tegnér 4: 204 (1824). Stoicismen .. blef hos dem (dvs. de ädlaste af romarna) .. ett ankar i lifvets stormar. Palmblad Fornk. 1: 357 (1844). Ve! mitt förstånd har mist sitt ankar. Rydberg Faust 127 (1878). jfr FÖRTRÖSTANS-, LIFS-, SJÄLA-ANKAR(E) m. fl. — allmännare. Här (dvs. vid grafven) fälls den olyckliges ankare ner. Lidner 1: 339 (1792). I dödlighetens haf håller intet ankare. Wallin 1 Pred. 3: 265 (c. 1830). De afgrundsdjupa romartankar, / der Tacitus i stormen fäller ankar. Tegnér 2: 518 (1839). I musiken kastar ankar / Mödans viking (dvs. Geijer) från sin färd. Wirsén Dikter 65 (1876).
b) skämts., i anslutning till 1 a, i uttr., som betyda: vara (l. blifva) fast, icke kunna l. vilja byta om vistelseort l. plats. Weste (1807). Ulfsparre ligger för ankar på soffan, sofvande af sig rucklet efter den nattliga balen. Törneros Bref 10 (1823; Bergströms uppl.). (Tankarna flyga hem) under det kroppen ligger till ankars .. på värdshuset zum goldenen Ochsen i Salzburg. Böttiger 6: 190 (1835). Ligga för a(nkar), gifva sig god ro på ett ställe. Dalin 2: 762 (1853). — [jfr fr. il s'est ancré auprès de cette comtesse] ligga för ankar för (äfv. hos) en dam, (vara upptagen af att) göra sin kur l. slå sig ut för. Han ligger för ankar icke för mindre än en greflig fröken. Knorring Ståndsp. 1: 11 (1838). jfr: (Jupiter) satt rätt i diupa Tankar / Hwar han skulle kasta Ankar / .. Juno satt lijk som på wakt / Gaff med swart-siukt Öga akt. Lucidor Hel. C 4 b (1672).
c) [jfr gr. ἀγαϑαὶ δὲ δύο ἄγκυραι, ἐπὶ δυοῖν ἀγκύραιν ὁρμεῖν, holl. het is goed, twee ankers tot zijn schip te hebben] (numera föga br.) i uttr. hafva två ankare ute, hafva tvenne utvägar, vara oberoende af eventualiteter, hafva två strängar på sin båge. Zwick-Mühle .. haben, hafva tv ankare eller krokar ute, hafva tv förslager at vinka på. Lind (1749).
II. i öfverförd anv.
1) [fsv. ankare; jfr d., holl. o. t. anker, fr. ancre] byggn. (järn)kors l. (järn)hake, äfv. träbjälke, som afser att sammanhålla en mur l. hålla den fast vid en annan l. fästa därvid en bjälke o. d.: ankarjärn, ankarbjälke; jfr STAG. Rudbeckius Kon. reg. 345 (1618). Sedan (äro) the tu stora tornen på gavelen i hopa knept medh 4 stora iärnankar a 4 skeppunds vikt vart ankar. Rudbeck Bref 1: 28 (1663). 3 alnars tjocklek .. (kan) vara tilräckelig .. så at inga ankrar på hvalfvet äro nödiga. Winblad Tegelbr. 55 (1761). Ankare kallas den Förbindning med Järnstänger, som göres, emot Eldens utspännande kraft, uti hvarjehanda Smält- och Glödgugnar samt andra Murar. Rinman (1788). Ankare af jern, som fästas i bjelkarne och med sina klor gripa om yttermurarna. Rosander Skolmäst. 675 (1864). Muraren .. fäster de olika styckena (af gesimsen) .. vid .. murverket genom ankaren och krampor. Uppf. b. 1: 322 (1873). Gellerstedt i NF (1876, se under ANKARJÄRN). — särsk. i utvidgad anv.
a) i grufbyggnad. Där mindre lossnor skönjes .. och han (dvs. gruffogden) icke vet, huruvida ankar eller stämpel borde appliceras, gifves det Bergmästaren .. tilkänna. Bergv. 3: 209 (1765).
b) [jfr holl. anker, järnstång, som förband den gamla bokpressens öfre del med takbjälkarna i syfte att hålla pressens delar i riktigt läge] (fordom) om sammanhållande del i en press. Tobaks- eller så kallade Stånd-Prässar, med Holländska Skrufvar och Ankrar. DA 1771, nr 196, s. 4.
2) tekn. inrättning, som vid ångplöjning l. annan plöjning med fast drifkraft tjänar till att i marken fästa dels den drifvande maskinen, dels den s. k. ankarvagnen (se d. o.); äfv. = ANKAR-VAGN. Tekn. tidn. 1871, s. 206. Sättes (lin-)skifvan i rörelse .., så upplindas tåget, som går till det i marken fästade ankaret. Tekn. tidskr. 1872, s. 287. När plogen har pläjt upp sina fåror nära fram till ankaret. I. G. Hallström i LAHT 1881, s. 210. — jfr HJÄLP-ANKARE.
3) [jfr holl. o. t. anker, fr. ancre, eng. anchor] urmak. (i ngn mån ankarformig) med klor försedd urdel, som har till uppgift att förmedla förbindelsen mellan regulatorn (pendeln l. oron) o. löpverket. Dahlander Fock 69 (1875). Mot slutet af sjuttonde århundradet blef ankaret af Graham förbättradt, och det grahamska ankaret är till sina väsentliga delar ännu i dag det vanligaste. Ålund Thomas Uppf. 118 (1883). Pendeln .. är förenad med ankaret .., hvilket omvexlande ingriper än på den ena, än på den andra sidan i tänderna på .. steghjulet .., så att detta hjul under en dubbel pendelsvängning icke kan vridas omkring längre än 1 tand. Billmansson i NF 12: 985 (1888). Impulsen åt oron meddelas (i ur med ankargång) genom förmedling af ”gaffeln”, som sitter på samma bom som ankaret l. haken. NF 16: 1505 (1892).
4) [jfr holl. o. t. anker, fr. ancre] järnstycke (ofta försedt med en hake l. ring för vidfästande af en tyngd), hvarmed en (hästsko)magnet armeras. Fock Fys. 524 (1855, 1861). Rubenson i NF (1876). — allmännare, om järnstycke, hvarå magnetisk kraft verkar, särsk. sådant, som i vissa dynamoelektriska maskiner sättes i rörelse af en elektromagnet l. gm sin egen rörelse framkallar elektrisk ström: induktor, armatur. Hjulformigt ankare för dynamomaskiner och elektromotorer. PT 1892, nr 122, s. 1. Rahm i NF 19: 378 (1895). Ämnen till ankare i (elektriska) ringklockor. M. Rubenson i GHT 1896, nr 275 B, s. 1. ”Ankaret” eller den del af de magnetelektriska maskinerna, hvari själfva strömmen alstras, d. v. s. trådspolarna med deras järnkärnor. Uppf. b. 3: 34 (1897). jfr GALLER-, HÅL-, INDUKTOR-, SKIF-ANKARE.
Ssgr: (II 3) ANKAR-30~, sällan ANKARE-AFFALL300 ~02 l. ~20. (föga br.) urmak. affall (se d. o. 12) med ankare. Ankar-affallet eller affallet med den Engelska haken. Poppe Märkv. uppf. 3: 27 (1833). Björkman (1889). —
(I) -ARBETE~020 l. ~200. arbete, som verkställes vid ankarets ombordtagande, fällande l. lättande osv. Boström Tackl. 137 (1840). Internat. signalb. 48 (1886). —
-ARM~2.
1) [jfr eng. arm of an anchor, fr. bras] till I; se ex. från Linder under I 1. Möller (1782, under ankerarm). Calwagen Sjölex. (1851). SAOB (1870).
(II 1) -BARR~2. Ankarbarrar .. hörande till lokomotiveldstaden .. Ankerbarren .. der Feu(e)rbüchse. Zidbäck (1890). —
(I) -BETING~20. å däcket upprest ståndare l. s. k. beting för ankartågets fästande. Björkman (1889). —
(I) -BOJ~2. flöte o. d., som, då ankaret fälles, fästes vid detta för att visa dess plats; vaktare. Dalman Sjölex. (1765). G. H. Carlgren i Tekn. tidskr. 1885, s. 37. —
(I) -BOJA. (†) = föreg. Rayalin Skeppsb. 236 (1730). Ätten förer .. Trenne Anckar-Boyor af guld i blått fält, och på Hjelmen en Anckar-Boya. Rehbinder Matr. 200 (1794). Deleen 169 (1836). —
(I) -BORG~2. försäkring af tågvirke på ankaret, då det ligger upplagdt. Pihlström 1: 313 (1796). —
(I) -BOTTEN~20. (ankare- Willman) för ankring tjänlig botten; jfr ANKARGRUND. Willman Jap. 159 (1667). Och trygg på kända vågor går nu slupen / och vet sin kosa och sin ankarbotten. G. L. Silfverstolpe 1: 42 (1846, 1851). Lundell (1893). —
(I) -BRUK~2. (ankare- Rinman 2: 710 (1789)) jfr -SMEDJA. Bergv. 1: 752 (1734). Söderfors bruk .. fick 1676 privilegier såsom ankarbruk. NF 15: 1232 (1891). —
-BULT~2.
3) till II 1: järnbult, använd att fästa ngt i en mur. F. W. H. Pegelow i Tekn. tidskr. 1890, s. 234. —
(I) -BÄNDSEL~20. Cable-bands, ankar-bänslar, stick-bänslar för ankartoget. Serenius Gggg 3 a (1734, 1757). —
(I) -DON~2. Skogman Eug. 1: 181 (1854). Äfventyra ej en ankring, såvida ni ej har mycket goda ankardon. Internat. signalb. 254 (1886). —
(I) -DYNA~20. [jfr fr. coussin d'ancre] klädsel af trä å fartyg, afsedd att skydda det för att skadas af ankaret. Ramsten 2 (1866). Uggla Sjölex. (1878, under anchor-lining). —
(I) -DÄFVERT~20. lyftkran, som placeras förut vid fartygets reling o. användes, då ankaret skall svängas in l. ut öfver relingen. Nissen i NF (1876). —
(II 1) -FASKIN~02. byggn. Långa så kallade band-, korf-, eller ankar-faskiner, som tjena till sammanbindning af de vanliga. Rothstein 65 (1856, 1875). —
(I) -FAST~2. Möller (1790). A(nkarfast) grund, botten. Dalin (1850). bildl.: Thet ankarfasta hopp. Kolmodin Qv.-sp. 1: 330 (1732). Topelius Ljung 125 (1882, 1889). —
(I) -FLY~2. se ex. från Linder under I 1. Stiernman Com. 2: 507 (1648). C. Polhem Præs. i VetA 20 (1745). Några matroser upphissade ankarflyet öfver relingen. Gosselman S. o. N. Am. 1: 99 (1833). Konow (1887, under patte). —
(I) -FODRING~20. (mindre br.) = -DYNA. Wikforss (1804, under ankerfütterung). Naut. ordb. (1840). Jungberg (1873). —
-FÄSTE~20.
1) till I 1. Fatta .. / Ankarfäste. Adlerbeth Hor. od. 26 (1817). Nordenskiöld Vega 1: 210 (1880). konkret: (Harald Hårfagres) Skiepp brukade pålarne til ankarfästen. Dalin Hist. 1: 566 (1747).
2) bildl. Kolmodin Qv.-sp. 2: 534 (1750). (Han var) utan ankarfäste i religion, familj eller fosterland. VL 1897, nr 87, s. 2.
-GRUND se d. o. —
(II 3) -GÅNG~2. mekanism med ankare. Kindblad (1867). Ur med hakgång (förr äfven kallad ankargång). NF 16: 1504 (1892). Ankargången har sitt namn af en ankarformig del, hvilken får sin rörelse af gånghjulet och med ”gaffeln” öfverflyttar den till oron. Hammarlund Fickuren 9 (1893). —
(II 3) -GÅNGSUR—1~2. = ANKAR-UR. E. Melander i VL 1894, nr 8, s. 3. jfr: Guld- och Silfver-Ankargångs-Ur. SvT 1852, nr 24, s. 4. —
(I) -GÄLD~2. (fordom) = -PENNINGAR. (Öresundstullen afskaffas,) allenast at Swenske skeppen betala anckargeld och hwadh andre wänner och fremmande är .. eller warder pålagt. Fredsfördr. 13 Aug. 1645, mom. XII. —
1) (†) till I: ankarfly l. ankarpynt. Lex. Linc. (1640, under anchora). Schultze Ordb. 1708 (c. 1755).
2) [jfr holl. ankerhaak, t. ankerhaken] (mindre br.) till I: järnhake, med hvars tillhjälp ankaret inlägges på däck, katthake. Wikforss 84 (1804). Jungberg (1873).
3) till II 3. Den förut på hjulkuggen hvilande ankarhaken glider af och .. den andra ankarhaken fastnar mot en framryckande steghjulskugge. Uppf. b. 6: 228 (1876).
4) till II 4. Klaffen .. (i en elektrisk ringapparat) fattas af ankarhaken. Uppf. b. 3: 558 (1897). —
(I) -HALS~2. [jfr holl., t. ankerhals, fr. collet] (föga br.) ankarläggens runda del. Röding 1: 94 (1794). Lundell (1893). —
(II 4) -HJUL~2. hjulformigt ankare i dynamomaskin. J. Blomqvist i Tekn. tidskr. 1898, A. M. s. 18. —
-HUFVUD~20.
1) (föga br.) till I; jfr ex. från Linder under I 1.
2) till II 1; jfr ANKAR-SKRUF. Skruf med platt ankarhufvud under och mutter ofvanpå. P. Wäsström i VetAH 39: 124 (1778). —
-JÄRN, se d. o. —
-KEDJA~20.
1) (mindre br.) till I. jfr: Innan Jern-ankarkedjor till begagnande .. emottagas. SFS 1835, nr 45, s. 1. bildl.: Alla hoppets ankarkedjor brista. A. Grafström 1: 93 (1832).
2) till II 1: kedja, hvarigenom en bro l. brodel förenas med landfästet. Tekn. tidskr. 1883, s. 77. —
(I) -KLYS~2. hål i fartygets bog, gm hvilket ankarkättingen l. -tåget löper. Sjöl. f. Finl. 1873, § 2. Ankarklyset (har mot vanan) placerats midt i stäfven. SD 1892, nr 332, s. 7. —
(I) -KNAPP~2, sbst. (uniforms)knapp med ankare (se d. o. I 1 b ϑ). Båtsmansbeklädnaderne förses med ankarknappar. Gynther Förf. (1835). —
(I 1 b γ) -KORG~2. om med sten fylld korg, som i nödfall begagnas vid förankring af pontonbryggor. Hazelius Bef. 199 (1836, 1864). —
-KORS~2.
2) herald. kors med ankarformiga hakar i ändarna. Croix ancrée, et anckar-kors. Möller (1745). Schlegel o. Klingspor Her. 63 (1874).
(I) -KRONA~20. [jfr eng. crown of the anchor] se ex. från Linder under I 1. Almqvist (1842). Lundell (1893). jfr -KORS, -KRYSS. —
(I) -KRYSS~2. = föreg. Bechstadius 22 (1734). Almqvist (1842). Calwagen Sjölex. (1851). Lundell (1893). —
(I 1 b η) -KULA~20. Ankarkula .. ein mit Haken versehene Brandkugel, damit sie sich anhänge, wohin sie geworfen wird. Möller (1790). Lindfors (1815). —
(I) -KÄTTING~20. Pihlström 1: 181 (1796). Ankarkettingen rasslade och en plötslig ryckning tillkännagaf, att ankaret gripit bottnen. Quennerstedt Resa 237 (1867). I stället för ankarketting brukades fordom tågvirke, och på senaste tiden har man börjat använda ståltrådslinor. Engström Skeppsbygg. 62 (1889). —
(I) -LANTERNA~020. lanterna, som hissas, då fartyget ligger för ankar. Konow (1887). SFS 1893, nr 42, s. 8. —
-LINA~20.
2) till II 2: lina, med hvars hjälp ankarvagnen flyttas under arbetet. J. H. Fredholm i Tekn. tidskr. 1874, s. 170. —
(II 4) -LINDNING~20. För stark uppvärmning af ankarlindningen till elektriska drifmaskiner. Tekn. tidskr. 1893, A. A. nr 18, s. 3. —
(I 1 b β) -LINJE~20. linje, i hvilken en pontonbros ankaren förläggas. Hazelius Bef. 196 (1857, 1864). —
(I) -LÅS~2. mekanism, som afser att fasthålla ankaret i ett läge, hvarifrån det, då allt är klart, kan ögonblickligen fällas; ankarfällare, muljör. Ramsten 20 (1866). Uggla Sjölex. (1878, under tumbler). —
(I) -LÄGG~2, r. l. m. [jfr isl. akkerisleggr, äfvensom eng. shank of an anchor] grof järnstång, som utgör ankarets stomme. Lind (1749, under schafft). Dalman Sjölex. (1765). Lundell (1893). herald. Weste (1807). —
(I) -MULJÖR~02. = -LÅS. jfr: Pliktankarmuljörerna .. klargöras .. för ankarenas mottagande. Linder Sjömanskap 1: 331 (1896). —
(II 1) -MUR~2. (grund)mur, afsedd att genom sin tyngd bereda fäste åt en annan mur, hvilken vid densamma fasthålles med ankare: förankringsmur. Tekn. tidskr. 1897, A. B. s. 50. —
(I) -MÄSTARE. (†) handtverkare, som tillverkar ankaren. Lex. Linc. (1640). Schultze Ordb. 3086 (c. 1755). —
(I) -MÖLJ~2. anordning vid hamn för ankarens uppläggande. Pihlström 1: 199 (1796). Linder Sjömanskap 1: 330 (1896). —
(I) -NÄBB~2. [jfr eng. bill, fr. bec] flypynt. Röding 1: 96 (1794). Wikforss (1804, under ankerspitze). Lundell (1893). —
(I) -NÖT~2, r.
1) [jfr holl. ankerneut, eng. nut, t. ankernuss] se ex. från Linder under I 1. Dalin (1850). Uggla Sjölex. (1878, under nut).
2) [namnet gifvet med anledning af fruktens klolika utskott; jfr t. stachelnuss, spitznuss] (†) bot. växten Trapa natans Lin., sjönöt. Linné i VetAH 2: 82 (1741). Rothof 443 (1762). —
(I) -PEJLING~20. vid ankring företagen observation på fartygets läge i förhållande till terrängföremål i omgifningen. (Ansvarsstyrmannen) skal .. taga Ankar-Peyling då ankaret fälles, på obekante Redder. Regl. f. fl. 1788, s. 29. Ekelöf 174 (1881). —
(I) -PENNINGAR~200 l. -PENGAR~20, pl. (ankare- NF (1882)) (fordom) eg.: afgift för rätten att ankra; jfr -GÄLD; äfv. i allmännare anv. A. Oxenstierna Skr. 1: 602 (1644). Lind (1749, under ancker-geld). Kalmar stad uppbar länge ”ankarepenningar” af alla fartyg, som passerade Kalmar sund. Kinberg i NF 6: 650 (1882). Lundell (1893). —
(I) -PLATS~2.
1) plats, där man kan ankra; ankarsättning. J. Wallenberg 292 (1771). Rundt omkring dess (dvs. ön Capris) kuster finnes ingen hamn, knapt en och annan ankarplats för mindre fartyg. Kolmodin Tac. 1: 363 (1833). SFS 1893, nr 100, s. 31. i bild. De döde .. / .. vagga fram oss, mellan böljors krig, / till lifvets stilla ankarplats — till sig. Tegnér 2: 504 (1834). Böttiger 1: 15 (1856).
2) (mindre br.) plats (i hamn), som upptages af förankradt fartyg. Ankarpenningar .. Afgift för ett fartygs ankarplats i en hamn. Dalin (1850). —
(II 1) -PLATTA~20. Bärtåget .. passerar .. genom en urhålkning uti ett med ankarplattan sammangjutet svansstycke. Ingen. fören. förh. 1877, s. 94. Ankarplatta .. för väggskrufvar. Zidbäck (1890). —
-PLÅT~2.
1) till II 1: plåt, som fäster ett ankare vid en ankarmur. Djupt inbäddade i murmassan ligga 4 ankarplåtar. Tekn. tidskr. 1883, s. 76.
(I) -PYNT~2, r. (mindre br.) flypynt; se ex. från Linder under I 1. Rayalin Skeppsb. 38 (1730). Boström Tackl. 137 (1840). Uggla Sjölex. (1878, under bill). —
(jfr II 1) -PÅLE~20. påle, som nedslås i en jordvall l. i sjöbottnen för att tjäna som fäste för faskiner o. d. Sturzenbecher Förel. 1: 15 (1794). Hazelius Bef. 64 (1836, 1864). —
(I) -RAKET~02. raket, som utkastar ett ankare med vidfäst lina, hvilken lina användes för att i svår sjö möjliggöra räddningsbåtens uthalande. Uppf. b. 7: 518 (1875). —
(II 2) -RAM~2. Ett häfarmsystem, som (då plogen nått fram till ankaret) lyfter upp ankarramen på sina bakhjul, så att klorna lyftas upp ur marken. I. G. Hallström i LAHT 1881, s. 210. —
-RING~2.
1) till I: i ankarläggen fäst ring, som utgör fäste för ankartåg l. ankarkätting; ankarröring. Rayalin Skeppsb. 238 (1730). Calwagen Sjölex. (1851). SAOB (1870).
(I) -RÖRING~20. se ex. från Linder under I 1. Rayalin Skeppsb. 238 (1730). Boström Tackl. 144 (1840). SAOB (1870). —
(I) -SKO~2. [jfr holl. ankerschoen, t. ankerschuh, eng. shoe, fr. soulier] Pihlström 1: 325 (1796). Ankarsko, ett urhålkadt trästycke, som hänges utombords och i hvilket pynten hvilar, då ankaret kipas, för att ej skamfila bogen. Naut. ordb. (1840). Lundell (1893). —
(II 1) -SKRUF~2. skruf, tjänstgörande som ankarslut. Remnor (i takhvalfvet), för hvilkas afhjelpande grofva jernstänger med ankarskrufvar blifvit öfver mellan- och sidoskeppen anspända. Brunius Sk. k. 264 (1850). —
(II 1) -SLUT~2, r. (utsiradt) tvärjärn å ankare; se ANKARJÄRN 1 b. Ändarne af skenorna (dvs. dragstängerna) förses med ankarslutar. Rothstein 672 (1875). Renässansens svängda linier, pontoner och ankarslutar. G. Lindgren i Tekn. tidskr. 1897, A. B. s. 108. —
(I) -SMEDJA~20. smedja, äfv. järnbruk, där ankaren tillverkas; ofta (i sht i ä. tid) med syftning på den ss. straffarbetsanstalt använda ankarsmedjan i Karlskrona. Lind (1749). Ty pröfvar Kongl. Slotts-Rätten .. honom .. rättvisligen skylldig till straff af en Månads fängelse vid vatten och bröd och tre Års Arbete i Ankarsmedjan. Törngrenska målet 551 (1802). Snyggt ställe, det här — sa' tjufven om ankarsmedjan! Hedberg S. k. ungdom 118 (1869). Lundell (1893). —
(I) -SMIDE~2. Söderfors Bruk .. drifver betydande Ankar-smide. Hermelin Præs. i VetA 1773, s. 51. B. Schlegel i VLS 87 (1885). särsk.:
a) ss. straffarbete. Til Ankarsmide dömer Ammiralitets-Rätten, men ej Hof-Rätten. Nehrman Pr. cr. 306 (1759).
b) (†) = -SMEDJA. Af nedan anförde Verk .. erlägges (ett visst slags) Bevillning .. nemligen Ankarsmiden .. och Ättike-Fabriker. DA 1824, nr 59, s. 2. —
(I) -SPEL~2. vindspel för ankarets upphissande. Weste (1807). Ankarspelet .. drifves med ångmaskin. F. A. Brissander i Tekn. tidskr. 1888, s. 88; jfr ÅNG-ANKARSPEL. —
(I) -STEK~2, n. (-stäck Serenius Gggg 3 a (1734, 1757)) knut, hvarmed ankartrossen fästes vid röringen; kabelstek, gårdingstek. Röding 1: 97 (1794). Pihlström 1: 14 (1796). Linder Sjömanskap 1: 449 (1896). —
-STOCK, se d. o. —
(I) -STOPPARE~200. kort tågända l. kätting, s. k. stoppare, som har till uppgift att hindra ankartåget l. kättingen att utlöpa. Dalin (1850). Uggla Sjölex. (1878, under anchor-stopper). —
(I) -STROPP~2. tågända, som förr användes vid ankarets kipning. D. Sjöbohm 31 (1787). Boström Tackl. 204 (1840). —
(I) -STRÄNG~2, sbst. (ankare- Arnell) [jfr isl. akkerisstrengr] (föga br.) = -TÅG. Sjöl. Sjösk. 12 (1667). Arnell Stadslag 581 (1730). —
-STÅNG~2.
2) till II 1: dragstång i murankare. Stål 1: 308 (1834). Genom inborrning och tillskrufning af ankarstänger. Brunius Gotl. k. 2: 129 (1865). Tekn. tidskr. 1883, s. 76 (i fråga om Brooklyn-bron).
3) till II 4: stång l. lamell, som förenar cylinderbottnarna i ett induktorankare. Patent nr 1745 (1888). —
(I) -STÄLLE~20. (mindre br.) = -SÄTTNING. Ehrenadler 357 (1723). Pihlström 1: 353 (1796). Lundell (1893). —
(I) -SURRNING~20. Relingen der Ankarsurrningen kommer at ligga. Pihlström 1: 151 (1796). —
(I) -SVAMP~2. [namnet gifvet på grund af att dessa svampars kiselskelett innehåller ankarformiga kiselkroppar] Skorpsvamparna eller ankarsvamparna (phlæospongiæ). Åkerberg Hæckel 372 (1882). —
(I) -SÄTTNING~20. [jfr isl. akkerissát, akkerissæti] ställe, där bottnens beskaffenhet o. djupet tillåta ankring, ankarplats. Nordenankar Præs. i VetA 1792, s. 13. En god ankarsättning på 5 f(amna)r lerbotten. Klint Kart. 5 (1807). Sedan man pligtat ankarsättningen, befanns att bottnen var stenig och full af klippor. Gyllengranat 2: 55 (1840). Lotsarne .. emottaga fartyg på ankarsättningen å Elfsborgsfjorden. SFS 1897, nr 3, s. 64. —
(I 1 b γ) -SÖKARE~200. dragg, som användes vid sökande efter förlorade pontonankaren. Pontonierregl. 1880, s. 18. —
(I) -TALJA~20. talja, som användes i st. f. ankarspel. Rayalin Skeppsb. 233 (1730). Platen Örl. 2: 148 (1837). —
(I) -TAND~2. [jfr lat. dens anchoræ] (nästan bl. i poesi) ankarfly, ankarpynt. Kullberg Jer. 2: 105 (1860). Wirsén Vint. 117 (1890). —
(I) -TROSS~2. Lex. Linc. (1640). Uppf. b. 2: 144 (1873; å en luftballong). Snoilsky 4: 229 (1887). —
(I) -TRÅD~2. tråd, särsk. stark linnetråd till virkning, med ett ankare som fabriksmärke. Berg Handarb. 5 (1873). Freja 1881, s. 6. —
(I) -TÅG, se d. o. —
(II 3) -UR~2. ur med hak- eller ankargång. SvT 1852, nr 2, s. 1. Cylinderuren .. öfverträffas af ankaruren. Ålund Thomas Uppf. 130 (1883). —
(II 2) -VAGN~2. [jfr t. ankerwagen] Fowlers ankarvagn. Tekn. tidskr. 1872, s. 265. Ankarvagnen .., hvars skarpa skifformiga hjul gräfva sig djupt ned i jorden, så att ej någon rubbning i dess läge kan uppstå. Därs. 287. Draglinorna (på en ångplogsmaskin) .. ledas kring vid fältets sidor uppstälda linbärare, af hvilka de yttersta, mellan hvilka redskapet (dvs. plogen l. harfven) drages fram och åter, utgöras af kraftigt förankrade vagnar med remskifvor. Dessa ankarvagnar flytta sig på nyare ångplogsuppsättningar genom dragning från lokomobilen, efter arbetets fortgång. Juhlin-Dannfelt 440 (1886). —
(I) -VAKT~2.
1) den man l. de män af besättningen, som är(o) på vakt, medan skeppet ligger för ankar. Nissen i NF (1876).
2) den man l. de män af besättningen, som ha(r) att vaka öfver fartygets ankaren. Röding 1: 101 (1794). —
(I) -ÖGA~20. [jfr d. ankerøje, holl. ankeroog, t. ankerauge, eng. eye, fr. æillet] hål på ankarläggen till fäste för röringen. Calwagen Sjölex. (1851). Uggla Sjölex. (1878, under eye). —
B [jfr fsv. akkaris läghi, isl. akkerislægi] (†): ANKARES-LÄGE. (ankaris- Arnell) Sjöl. Sjösk. 8 (1667). Arnell Stadslag 588 (1730).
Anm. till ssgr. Åtskilliga af ofvan upptagna ssgr till I hafva bl. mera tillfällig anv. Detta gäller särsk. sådana, som beteckna en del af ankaret l. dess utredning, i hvilkas ställe personer, som äro förtrogna med förhållandena till sjös, i allm. använda senare leden som enkelt ord.