SAOL
publicerad: 2015
anmana
an|mana
verb
~de ~t • uppmana
| Finita former | |
|---|---|
| anmanar | presens aktiv |
| anmanas | presens passiv |
| anmanade | preteritum aktiv |
| anmanades | preteritum passiv |
| anmana | imperativ aktiv |
| Infinita former | |
| att anmana | infinitiv aktiv |
| att anmanas | infinitiv passiv |
| har/hade anmanat | supinum aktiv |
| har/hade anmanats | supinum passiv |
| Presens particip | |
| anmanande | |
| Perfekt particip | |
| en anmanad + substantiv | |
| ett anmanat + substantiv | |
| den/det/de anmanade + substantiv | |
SO
publicerad: 2021
anmana
anmanade anmanat
verb
an`mana 
●
formellt
rikta formell uppmaning till någon; särsk. om myndighet eller dylikt
anmana någon (att+)verb
ni anmanas att redovisa alla utgifter
belagt sedan 1662;
av tyska anmahnen med samma betydelse; jfr ursprung till
1mana!!
anmanaanmaning
SAOB
publicerad: 1898
ANMANA an3~ma2na (a`nmana Weste), v. -ade; se för öfr. MANA. vbalsbst. -ANDE, -ING (se d. o.).
Etymologi
[efter t. anmahnen]
(i sht i mer l. mindre officiell stil) eg.: gm att erinra (ngn) om ngt l. framhålla ngt ss. en plikt l. ss. tillrådligt söka förmå (honom till ngt l. att göra ngt); uppmana l. uppfordra, i sht å ämbetets vägnar l. med en öfverordnads rätt. Nu föllier den 21. puncten (i min instruktion), som mig anmanar, at medh flijt taga i noga observance Landzens Politie och Regering. G. O. Stenbock i HSH 31: 388 (1662). Erik Kagg .. blef .. anmant, at gifva sig. Dalin Hist. III. 1: 574 (1761). Postiljonen .. anmanade alla, som .. tänkte resa, att .. stiga i vagnen. Nicander Minnen 1: 160 (1831). H. anmanades (af den akademiska styrelsen) att ”erkänna sitt fel”. Svedelius i SAH 40: 527 (1865). Den vördnadsvärde mannen .. / Med månget kraftigt skäl den djupt bedröfvade / Anmanar nu till kristligt tålamod. Kullberg Rol. 2: 399 (1865). Hjo borgare anmanades af Kon. Gustaf i bref .. att afflytta till någon annan stad, men befallningen torde väl ej hafva blifvit åtlydd. Forssell Hist. II. 1: 121 (1875). GHT 1896, nr 8 A, s. 3. — särsk.
a) (mindre br.) om uppvigling till uppror o. d. l. om eggelse till ondt. Sahlstedt Hof-art. 83 (1720). Lindfors (1815). Allmogen .. anmanades .. till uppror. Forsell Stat. 112 (1831, 1844).
b) (föga br.) uppmuntra, egga. Hwadan fåår Soldaten Modh, då hans Konung honom sielfwer anmahnar? Rel. cur. 63 (1682).
c) (föga br.) med afs. på häst: mana på, egga. Skall ryttarn anmana hästen till en stuttande eller rabatterad galopp. Ehrengranat Ridsk. II. 1: 108 (1836).
d) [jfr t. mahnen] i sht handel. i fråga om (i sht officiell) uppfordran till gäldande af skuld. Anmana någon att betala. SFS 1830, s. 481. SAOB (1870).
e) (föga br.) om döden: mana, kalla. Carl (IX), som, redan anmanad af döden, reste ifrån Rysby skans. Nordin i 1 SAH 3: 69 (1789, 1802).
f) (föga br.) oeg. om en inre l. yttre impuls: drifva, mana. Naturen anmanar oss därtil. Möller (1790). Då man anmanas (dvs. känner sig manad) dertill (näml. att kasta sitt vatten). Hartman Husläk. 15 (1828). En fuktig och kall dimma, som anmanade oss att vända tillbaka. Nicander Minnen 1: 191 (1831).