SAOL

publicerad: 2015  
atavism
atav·­ism [‑is´m] substantiv ~en ~er upp­trädande av egenskap från långt tidigare släkt­led
Singular
en atavismobestämd form
en atavismsobestämd form genitiv
atavismenbestämd form
atavismensbestämd form genitiv
Plural
atavismerobestämd form
atavismersobestämd form genitiv
atavismernabestämd form
atavismernasbestämd form genitiv

SO

publicerad: 2021  
atavism atavismen atavismer
atav·ism·en
substantiv
atavis´m
upp­trädande av egenskap från ett äldre utvecklingsstadium hos viss individ (djur el. människa)
belagt sedan 1868; till lat. at´avus 'stam­fader (i femte led)'

SAOB

publicerad: 1903  
ATAVISM at1avis4m, r. (m. G. Dalin (1871)); best. -en; pl. -er.
Etymologi
[efter t. atavismus, eng. atavism, fr. atavisme, af lat. atavus, stamfader i femte (l. fjärde) led, farfars farfars far l. farfars farfar l. morfars morfars far osv., af avus, farfar (l. morfar)]
i sht naturv. om det förh. att en varelse företer ngn (ofta dålig) egenskap l. egendomlighet som ej framträdt hos de varelser från hvilka den närmast härstammar, men varit utmärkande för (ngn l. ngra i) tidigare släktled; arf (se d. o. I 4 o. II 2) från aflägsnare förfäder med skenbart öfverhoppande af föräldrarna; medelbart arf; äfv. om anlag o. d. som återuppträder efter ngt l. ngra släktled; jfr BAKSLAG I 2 b β. Tidn. f. hästv. 1868, s. 24. (Med) atavism .. (betecknas af naturforskare) hvad man skulle kunna kalla en intermittent ärftlighet. Wachtmeister Brinkman III (1871). Nathorst Husdj.-sk. 1: 21 (1876). Ärftligt bildningsfel genom indirekt atavism. H. Nordenström i Eira 1884, s. 303. En atavism eller en tillfällig återgång till ett byggnadssätt (med kakornas cellmynningar nedåt), som utmärkte denna (geting-)arts förfäder. Reuter i UVTF 36: 79 (1888). (De som) lura på de kroppsliga ”missbildningarna” och i dem skåda atavismer. Quennerstedt Agnost. 29 (1888). Rein Psyk. II. 1: 114 (1891).
Ssg: ATAVISM-FÖRETEELSE103~00200. Tamm Sammans. ord 35 (1900).