SAOL
publicerad: 2015
atenare
aten·are
[ate`n‑]
substantiv
~n; pl. ~, best. pl. atenarna • person från Aten
| Singular | |
|---|---|
| en atenare | obestämd form |
| en atenares | obestämd form genitiv |
| atenaren | bestämd form |
| atenarens | bestämd form genitiv |
| Plural | |
| atenare | obestämd form |
| atenares | obestämd form genitiv |
| atenarna | bestämd form |
| atenarnas | bestämd form genitiv |
SAOB
publicerad: 1903
ATENARE ate3nare2 l. 0400, m.; best. -en, hvard. o. i poesi äfv. -n; pl. = ((†) athenrarna (pl. best.) Tranér Anakr. 147 (1833)).
Ordformer
(athener G. Olai Cal. D 2 b (1588; pl.), A. Åkerhjelm (1687) hos Gjörwell Sv. bibl. 3: 50 (pl.), Hagberg Shaksp. 7: 71 (1849; sg.). at(h)enare Höijer Thukyd. 2: 62 (1832) osv.)
Etymologi
[jfr t. athener; till Aten (gr. Ἀϑῆναι); formen atenare beror på inflytande från ROMARE, PARISARE o. d.]
invånare i Aten, person från Aten; jfr ATENIENSARE. Den siste Athenaren. Rydberg (1859, 1866; boktitel). Schück Världslitt. 1: 171 (1899).
Anm. I NT 1526 o. Bib. 1541 förekommer ännu icke detta ord (liksom ej heller ATENIENSARE), utan motsvaras af omskrifning. The aff Athenis. Apg. 17: 21 (NT 1526; Luther: die Athener).