SO
publicerad: 2021
båge
bågen bågar
båg·en
substantiv
bå`ge 
1
företeelse formad ungefär som en (del av en) halvcirkel
vägen går i en båge genom området; ögonbrynens jämna båge
○
spec. om (inte nödvändigtvis bågformig) infattning till glasögon
rektangulära glasögon med svarta bågar
○
spec. äv. om sådan kroklinje el. rörelsebana
pilen beskrev en båge genom luften; båten gjorde en vid båge runt skäret
○
spec. äv. om krökt linje i notsystem, som binder samman noter
legatobåge
○
i sammansättn. ibland äv. om företeelse med annan form
2
pilbåge
skjuta med pil och båge; kolonnen av fotfolk med lansar, bågar, slungor och armborst
spänna bågen (för) högt/hårt
satsa (alltför) djärvtdet svenska landslaget spänner bågen högt och har tio EM-medaljer som målsättning
belagt sedan förra hälften av 1300-talet
Södermanna-Lagen
3
vardagligt
(motor)cykel
belagt sedan 1952
Det är skönare lyss till en sträng, som brast,
än att aldrig spänna en båge. Verner von Heidenstam, Åkallan och löfte (i Ett folk, 1902)
än att aldrig spänna en båge. Verner von Heidenstam, Åkallan och löfte (i Ett folk, 1902)