BANAL bana4l, adj. -are. adv. -T.
Etymologi
[jfr d. o. t. banal, af fr. banal, eg. af länsherre påbjuden till allmänt begagnande, obligat, som man ej kan undandraga sig, konventionell, af ban (se BANN)]
om sådant som användes af alla, som förekommer när l. hvar som helst l. till hvilket motsvarigheter påträffas öfverallt: alldaglig, allmänt gängse, lik alla andra; intresselös, trivial, hvardaglig, platt, utnött, utsliten, intetsägande, konventionell. Han blef afspisad med några banala fraser. Andersson Frem. ord (1845). Han har .. erhållit rätt att sätta titeln ”kammarjunkare” i stället för den banala af kongl. sekter rätt och slätt. Sturzen-Becker S. arb. 2: 160 (1861). (Julius Schrader) synes närma sig till den banala föreställningen att glänsande färger göra koloriten. Estlander Konsth. 350 (1867). Badlifvet (i Hangö) är naturligtvis, som öfveralt i norden, banalt ända till beklämning. Tavaststjerna Marin 17 (1890). En banal hotellsalong. PT 1895, nr 208 A, s. 3.
Anm. Den ofvan anförda bet., i fr. utvecklad tämligen sent (jfr Littré), är trol. den enda som funnits i sv. Att G. Dalin (1871) för banal uppgifver bet. ”underkastad tvångsrättighet”, att Möller (1790) o. Heinrich (1814) upptaga ssgn bannalqvarn, o. att Möller o. G. Dalin för BANALITET anföra bet. ”tvångsrättighet” torde bero på direkt öfv. af motsv. t. o. fr. ord o. uttr.
