SAOL
publicerad: 2015
blasfemi
blas·femi
[‑femi´]
substantiv
~n ~er • hädelse
Singular | |
---|---|
en blasfemi | obestämd form |
en blasfemis | obestämd form genitiv |
blasfemin | bestämd form |
blasfemins | bestämd form genitiv |
Plural | |
blasfemier | obestämd form |
blasfemiers | obestämd form genitiv |
blasfemierna | bestämd form |
blasfemiernas | bestämd form genitiv |
SO
publicerad: 2021
blasfemi
blasfemin blasfemier
blas·femi·er
substantiv
●
(avsiktlig) skymf av något som hålls för heligt
SYN.
hädelse
underhållningsprogrammet chockerade tv-publiken genom grovheter, blasfemier och könsord
belagt sedan 1784; blasphemia 1621;
av grek. blasphemi´a 'hädelse'
SAOB
publicerad: 1913
BLASFEMI blas1femi4, r. l. f.; best. -en, äfv. -n; pl. -er. Anm. I ä. tid användes den lat. formen blasphemia. Där hans (dvs. den för bespottelse af Guds ord anhållne soldatens) hånlige ord finnes af Consistorialibus at wara medh någon Försmädelse och Blasphemia bemängde, skal han .. dömmas til Swerdet och executeras vthan nåder. Schmedeman Just. 193 (1621). RARP V. 2: 367 (1655). Blasphemia eller Gudz försmädelse. Schmedeman Just. Reg. (1706).
Etymologi
[jfr t. blasphemie, eng. blasphemy, af lat. blasphemia, af gr. βλασφημία]
hädelse; jfr BLASFEM, sbst. Cavallin Herdam. 5: 356 (cit. fr. 1708). Ingen Sanning — ehuru stark, ehuru tillämplig den må vara — kan vara förbuden i Lagen. Det vore en löjlighet i Naturen, och en blasphemie emot Gud. Thorild 2: 17 (1784). Dalin (1850). Hagman Sv:s grundlag. Reg. (1902; med hänvisning till hädelse).