SAOL

publicerad: 2015  

blasfemi

blas·­femi [‑femi´] substantiv ~n ~er • hädelse

Singular
en blasfemi	obestämd form
en blasfemis	obestämd form genitiv
blasfemin	bestämd form
blasfemins	bestämd form genitiv
Plural
blasfemier	obestämd form
blasfemiers	obestämd form genitiv
blasfemierna	bestämd form
blasfemiernas	bestämd form genitiv

Till SAOL

SO

publicerad: 2021  

blasfemi blasfemin blasfemier

blas·femi·er

substantiv

blasfemi´

● (av­siktlig) skymf av något som hålls för heligt

SYN. hädelse

under­hållnings­programmet chockerade tv-publiken genom grovheter, blasfemier och köns­ord

belagt sedan 1784; blasphemia 1621; av grek. blasphemi´a 'hädelse'

Till SO

SAOB

publicerad: 1913  

BLASFEMI blas1femi4, r. l. f.; best. -en, äfv. -n; pl. -er. Anm. I ä. tid användes den lat. formen blasphemia. Där hans (dvs. den för bespottelse af Guds ord anhållne soldatens) hånlige ord finnes af Consistorialibus at wara medh någon Försmädelse och Blasphemia bemängde, skal han .. dömmas til Swerdet och executeras vthan nåder. Schmedeman Just. 193 (1621). RARP V. 2: 367 (1655). Blasphemia eller Gudz försmädelse. Schmedeman Just. Reg. (1706).

Etymologi

[jfr t. blasphemie, eng. blasphemy, af lat. blasphemia, af gr. βλασφημία]

hädelse; jfr BLASFEM, sbst. Cavallin Herdam. 5: 356 (cit. fr. 1708). Ingen Sanning — ehuru stark, ehuru tillämplig den må vara — kan vara förbuden i Lagen. Det vore en löjlighet i Naturen, och en blasphemie emot Gud. Thorild 2: 17 (1784). Dalin (1850). Hagman Sv:s grundlag. Reg. (1902; med hänvisning till hädelse).

Till SAOB