SAOL

publicerad: 2015  
blasfemi
blas·­femi [‑femi´] substantiv ~n ~er hädelse
Singular
en blasfemiobestämd form
en blasfemisobestämd form genitiv
blasfeminbestämd form
blasfeminsbestämd form genitiv
Plural
blasfemierobestämd form
blasfemiersobestämd form genitiv
blasfemiernabestämd form
blasfemiernasbestämd form genitiv

SO

publicerad: 2021  
blasfemi blasfemin blasfemier
blas·femi·er
substantiv
blasfemi´
(av­siktlig) skymf av något som hålls för heligt
SYN. hädelse
under­hållnings­programmet chockerade tv-publiken genom grovheter, blasfemier och köns­ord
belagt sedan 1784; blasphemia 1621; av grek. blasphemi´a 'hädelse'

SAOB

publicerad: 1913  
BLASFEMI blas1femi4, r. l. f.; best. -en, äfv. -n; pl. -er. Anm. I ä. tid användes den lat. formen blasphemia. Där hans (dvs. den för bespottelse af Guds ord anhållne soldatens) hånlige ord finnes af Consistorialibus at wara medh någon Försmädelse och Blasphemia bemängde, skal han .. dömmas til Swerdet och executeras vthan nåder. Schmedeman Just. 193 (1621). RARP V. 2: 367 (1655). Blasphemia eller Gudz försmädelse. Schmedeman Just. Reg. (1706).
Etymologi
[jfr t. blasphemie, eng. blasphemy, af lat. blasphemia, af gr. βλασφημία]
hädelse; jfr BLASFEM, sbst. Cavallin Herdam. 5: 356 (cit. fr. 1708). Ingen Sanning — ehuru stark, ehuru tillämplig den må vara — kan vara förbuden i Lagen. Det vore en löjlighet i Naturen, och en blasphemie emot Gud. Thorild 2: 17 (1784). Dalin (1850). Hagman Sv:s grundlag. Reg. (1902; med hänvisning till hädelse).