SAOL

publicerad: 2015  

brigantin

brig·­ant·­in [‑i´n] substantiv ~en ~er • ett mindre, två­mastat segel­fartyg

Singular
en brigantin	obestämd form
en brigantins	obestämd form genitiv
brigantinen	bestämd form
brigantinens	bestämd form genitiv
Plural
brigantiner	obestämd form
brigantiners	obestämd form genitiv
brigantinerna	bestämd form
brigantinernas	bestämd form genitiv

Till SAOL

SO

publicerad: 2021  

brigantin brigantinen brigantiner

brig·ant·in·en

substantiv

briganti´n

● ett två­mastat segel­fartyg vars rigg är ett mellan­ting mellan briggens och skonertens med full rå­tackling på för­masten

belagt sedan 1705; av ita. brigantino 'sjörövarskepp'; jfr ur­sprung till brigg

Till SO

SAOB

publicerad: 1922  

BRIGANTIN bri1ganti4n l. brig1-, r. l. m. (f. Heinrich (1814)); best. -en, hvard. utom i södra Sv. äfv. =; pl. -er ((†) -ar Weste (1807)).

Ordformer

(brig- 1705 osv. brigg- 1788—1904. breg- 1705—1775. bregg- 1710. prig- 1716. berg- 1878—1905)

Etymologi

[jfr t. o. eng. brigantine, af fr. brigantin, af it. brigantino, sjöröfvarskepp (jfr span. bergantin), afledn. af brigante, röfvare]

1) (i fråga om ä. förh.) visst slags i sht i Medelhafvet använd mindre galär som framdrefs med åror o. segel. Dalman (1765). 2NF (1905).

2) sjöt. tvåmastadt mindre segelfartyg med förmasten i tre delar med märs o. rår, men stormasten i två delar utan märs o. rår, märssegelsskonert; förr stundom försedt med rår äfv. på stormasten (jfr SKONERT-BRIGG); i ä. tid äfv. om dyl. l. liknande fartyg användt ss. örlogsfartyg: örlogsbrigg. Jagh wil hällre sälja / Min gamla Brigantin, och migh ett fartyg kiöpa / Som vthi mindre siö medh liten wind kan löpa. Spegel GV 87 (1705). UFlott. 2: 31 (1904).

Till SAOB