SAOL
publicerad: 2015
bysantinare
bysant·in·are
[‑i`n‑]
substantiv
~n; pl. ~, best. pl. bysantinarna • bysantin
| Singular | |
|---|---|
| en bysantinare | obestämd form |
| en bysantinares | obestämd form genitiv |
| bysantinaren | bestämd form |
| bysantinarens | bestämd form genitiv |
| Plural | |
| bysantinare | obestämd form |
| bysantinares | obestämd form genitiv |
| bysantinarna | bestämd form |
| bysantinarnas | bestämd form genitiv |
SO
Sökningen på bysantinare i SO gav inga svar.
Menade du:
bysantin
bysantinism
bysantinsk
blissanvändare
börsanalytiker
besittningshavare
Menade du:
bysantin
bysantinism
bysantinsk
blissanvändare
börsanalytiker
besittningshavare
SAOB
publicerad: 1924
BYSANTIN by1santi4n l. bys1-, i bet. 1 m., i bet. 2 r. l. m.; best. -en; pl. -er; l. (i bet. 1) BYSANTINARE -ti3nare2, m.; best. -en, äfv. -n; pl. =; äfv. (i sht i bet. 2) BYSANTINER -ti4ner, i bet. 1 m., i bet. 2 r. l. m.; best. -n; pl. =.
Ordformer
(ofta skrifvet byz-. — bis- Gjöding Kongsh. 103 (1754). -in Holmberg 1: 276 (1795) osv. -inare Atterbom Minnest. 1: 177 (1847) osv. -iner Forsius osv.)
Etymologi
[till BYSANTIUM (BYSANS), äldre namn på Konstantinopel]
1) person som tillhörde det bysantinska (östromerska) riket. Forsius Com. B 3 a (1619). Rydberg KultFörel. 4: 275 (1887).
2) [jfr eng. bezant, byzant, fr. besant] num. bysantinskt mynt; i sht herald. om figur som betecknar ett sådant. Schlegel o. Klingspor Ättart. 261 (cit. efter RR 1684). —