SAOL

publicerad: 2015  

courtage

court·­age [korta´∫]

N kurt·­age

[kurta´∫]

substantiv ~t [‑et] • mäklar­arvode

Singular
ett courtage	obestämd form
ett courtages	obestämd form genitiv
courtaget	bestämd form
courtagets	bestämd form genitiv

Till SAOL

SO

publicerad: 2021  

courtage courtaget

substantiv

[korta´∫]

● provision till förmedlare av affärer med värde­papper

belagt sedan 1823; av franska courtage med samma betydelse, till courtier 'mäklare', till courir 'springa'

Till SO

SAOB

publicerad: 1938  

KURTAGE kurta4ʃ (äv. med mer l. mindre fr. uttal), r. l. m.; best. -en; pl. -er; förr äv. COURTAGIE, r. l. m.

Ordformer

(cortage 1662. courtage 1700—1931. courtagie 1688—1771. kurtage 1801 osv.)

Etymologi

[av fr. courtage resp. ä. holl. cortagie, till fr. courtier, mäklare, av ovisst urspr.]

handel. mäklararvode vid köp l. försäljning av varor l. värdepapper, vanl. utgående i procent av slutsumman. Stiernman Com. 3: 98 (1662). Provision och Courtage för de till Tyskland remitterade Wäxlarne. Därs. 5: 839 (1700). Deltagarna i fondbörsen äga att i avtal, som de sluta för annans räkning, uppbära provision, vanligen kallad courtage. Leander TidnHand. 20 (1926).

Till SAOB