SAOL
publicerad: 2015
deklamatör
de·klam·at·ör
[‑ö´r]
substantiv
~en ~er deklamera
| Singular | |
|---|---|
| en deklamatör | obestämd form |
| en deklamatörs | obestämd form genitiv |
| deklamatören | bestämd form |
| deklamatörens | bestämd form genitiv |
| Plural | |
| deklamatörer | obestämd form |
| deklamatörers | obestämd form genitiv |
| deklamatörerna | bestämd form |
| deklamatörernas | bestämd form genitiv |
SAOB
publicerad: 1908
DEKLAMATÖR dek1lamatö4r l. de1-, l. -œ4r, äfv. 01— (declamatö´r Weste), m.; best. -en, äfv. -n; pl. -er.
Etymologi
person som deklamerar l. brukar deklamera l. ägnat sig åt konsten att deklamera; jfr DEKLAMATOR. — särsk.
1) motsv. DEKLAMERA 1: orator, retor, talare; nästan bl. med klandrande bibet. (jfr DEKLAMERA 2): yrkestalare; frasmakare. Aldrig har man i någon tid mera ropat på Anständighet; och aldrig hafva Sederne — varit mera förskämde: skulle Declamatören utropa. Kellgren 3: 289 (1790). Seneca — som hörer .. til declamatörernas och sophisternas class. Höijer 3: 377 (c. 1810). Grubbe Est. ordl. (c. 1840). Kossuth (d. y.) är visserligen en politisk deklamatör blott, men namnet har dock klang i Ungern. A. Jensen i GHT 1897, nr 288 D, s. 2.
2) motsv. DEKLAMERA 3; jfr DEKLAMATOR 2. Han är en god, en (ganska) framstående deklamatör. Skjöldebrand Acc. 30 (1795). Dalin (1850). (Stenborg) tjusade (på scenen) genom sin talang både som sångare och deklamatör. Crusenstolpe Medalj. 197 (1855). Ekbohrn Främ. ord (1868, 1878).