SAOL

publicerad: 2015  
desillusion
des·­il·­lus·ion substantiv ~en ~er besvikelse
Singular
en desillusionobestämd form
en desillusionsobestämd form genitiv
desillusionenbestämd form
desillusionensbestämd form genitiv
Plural
desillusionerobestämd form
desillusionersobestämd form genitiv
desillusionernabestämd form
desillusionernasbestämd form genitiv

SO

publicerad: 2021  
desillusion desillusionen desillusioner
des·il·lus·ion·en
substantiv
[-∫o´n]
bitter känsla som orsakas av att förväntningar eller förhoppningar krossats
ungdomens entusiasm, medel­ålderns desillusion och ålderdomens vishet
belagt sedan 1893; av franska désillusion med samma betydelse; till lat. dis´- 'bort, isär' och illusion

SAOB

publicerad: 1910  
DESILLUSION des1ilɯʃω4n l. de1-, l. -u-, äfv. 0104, r.; best. -en; pl. -er.
Etymologi
[af fr. désillusion (jfr t. ex. la désillusion de l'adultère. Flaubert Madame Bovary (1856)), af dés- med upphäfvande bet. (lat. dis-, itu, åtskils) o. illusion (se ILLUSION). Jfr eng. disillusion, dels (i ä. tid) med bet.: illusion, misstag, bedräglig inbillning, dels (numera) med bet.: desillusion]
(i litterärt spr.) förlust l. försvinnande af en illusion; sviken illusion; känsla l. sinnestillstånd hos en person som förlorat en illusion l. i allmänhet sina illusioner; känsla af besvikenhet, af gäckad förväntning l. förhoppning om l. tro på ngt skönt l. godt l. i allm. för ens själ värdefullt. Nittiotalets desillusion. H. Söderberg i Ord o. bild 1893, s. 137. Just häri blef lördagens föreställning en alltför stark desillusion. PT 1906, nr 83 A, s. 3. En dotters födelse var för landskamrer Bäck, som hoppats på en son, en desillusion. Ahrenberg Män. 2: 29 (1907).