SAOL
publicerad: 2015
desillusion
des·il·lus·ion
substantiv
~en ~er • besvikelse
Singular | |
---|---|
en desillusion | obestämd form |
en desillusions | obestämd form genitiv |
desillusionen | bestämd form |
desillusionens | bestämd form genitiv |
Plural | |
desillusioner | obestämd form |
desillusioners | obestämd form genitiv |
desillusionerna | bestämd form |
desillusionernas | bestämd form genitiv |
SO
publicerad: 2021
desillusion
desillusionen desillusioner
des·il·lus·ion·en
substantiv
●
bitter känsla som orsakas av att förväntningar eller förhoppningar krossats
ungdomens entusiasm, medelålderns desillusion och ålderdomens vishet
belagt sedan 1893;
av franska désillusion med samma betydelse; till lat. dis´- 'bort, isär' och
illusion
SAOB
publicerad: 1910
DESILLUSION des1ilɯʃω4n l. de1-, l. -u-, äfv. 0104, r.; best. -en; pl. -er.
Etymologi
[af fr. désillusion (jfr t. ex. la désillusion de l'adultère. Flaubert Madame Bovary (1856)), af dés- med upphäfvande bet. (lat. dis-, itu, åtskils) o. illusion (se ILLUSION). Jfr eng. disillusion, dels (i ä. tid) med bet.: illusion, misstag, bedräglig inbillning, dels (numera) med bet.: desillusion]
(i litterärt spr.) förlust l. försvinnande af en illusion; sviken illusion; känsla l. sinnestillstånd hos en person som förlorat en illusion l. i allmänhet sina illusioner; känsla af besvikenhet, af gäckad förväntning l. förhoppning om l. tro på ngt skönt l. godt l. i allm. för ens själ värdefullt. Nittiotalets desillusion. H. Söderberg i Ord o. bild 1893, s. 137. Just häri blef lördagens föreställning en alltför stark desillusion. PT 1906, nr 83 A, s. 3. En dotters födelse var för landskamrer Bäck, som hoppats på en son, en desillusion. Ahrenberg Män. 2: 29 (1907).