SAOL

publicerad: 2015  

dubbelhet

dubbel·­het substantiv ~en ~er 1dubbel

Singular
en dubbelhet	obestämd form
en dubbelhets	obestämd form genitiv
dubbelheten	bestämd form
dubbelhetens	bestämd form genitiv
Plural
dubbelheter	obestämd form
dubbelheters	obestämd form genitiv
dubbelheterna	bestämd form
dubbelheternas	bestämd form genitiv

Till SAOL

SO

publicerad: 2021  

dubbelhet dubbelheten

dubbel·het·en

substantiv

dubb`elhet

● sam­tidig före­komst av två (delvis) mot­sägande före­teelser

det finns all­tid en dubbelhet i NN:s romaner

belagt sedan 1801

Till SO

SAOB

publicerad: 1922  

DUBBELHET dub3el~he2t, äfv. 40~1, r. l. f.; best. -en; pl. (i bet. 2 a) -er.

Etymologi

[till DUBBEL, adj.; jfr d. dobbelhed, holl. dubbelheid, t. doppelheit]

egenskap(en) l. förhållande(t) att vara dubbel; särsk.

1) motsv. DUBBEL, adj. (1 o.) 2; ofta: dualism (se d. o. 2); äfv. mer l. mindre konkret. (Föreställningarnas) skiljaktighet .. uppkommer af någon hemlig dubbelhet i sjelfva tankans föremål. Leopold 5: 24 (1801). Ett fall av personlighetsklyvning, där den psykiska dubbelheten tager kroppslig form. Bjurman Poe 424 (1916).

2) motsv. DUBBEL, adj. 5.

a) (föga br.) motsv. DUBBEL, adj. 5 a: tvetydighet, oklarhet. Motsägelser och dubbelheter .. behärska .. (O. v. Dalins) åskådning. Levertin Gest. 8 (1903).

b) motsv. DUBBEL, adj. 5 b: falskhet, opålitlighet; tvetalan. Rademine Knigge 2: 168 (1804). (Lovisa Ulrika) klagade öfver .. (äldste sonens) dubbelhet och förställning. Odhner G3 1: 262 (1885).

Till SAOB