SAOL

publicerad: 2015  

duplikator

dupl·­ik·­at·­or [‑a`t‑] substantiv ~n ~er [‑o´r‑] • äldre duplicerings­apparat

Singular
en duplikator	obestämd form
en duplikators	obestämd form genitiv
duplikatorn	bestämd form
duplikatorns	bestämd form genitiv
Plural
duplikatorer	obestämd form
duplikatorers	obestämd form genitiv
duplikatorerna	bestämd form
duplikatorernas	bestämd form genitiv

Till SAOL

SO

publicerad: 2021  

duplikator duplikatorn duplikatorer

substantiv

duplika`tor

● maskin för duplicering t.ex. stencilering

○ nu­mera vanligen ut­vidgat

en digital duplikator

belagt sedan 1907

Till SO

SAOB

publicerad: 1923  

DUPLIKATOR dup1lika3tor2, stundom —40, r. l. m.; best. -n; pl. -er -atω4rer.

Ordformer

(-ic- SD)

Etymologi

[jfr dan. o. t. duplikator, fr. dupliquateur (i bet. 1), eng. duplicator (i bet. 2); till DUPLICERA 1 efter mönstret af andra namn på apparater o. d. med ändelsen -ator)]

1) fys. benämning på ett numera föga användt instrument medelst hvilket en svag elektricitetsladdning kan flera ggr fördubblas o. därigm närvaron af äfv. små elektricitetsmängder upptäckas. NF (1880). jfr Dalin (1871).

2) apparat för mångfaldigande af skrifvelse o. d.; mimeograf. SD 1907, nr 18, s. 8. PT 1916, nr 71 A, s. 4.

Till SAOB