SAOL

publicerad: 2015  
egocentrisk
ego·­centr·­isk [‑sen´trisk] adjektiv ~t ~a själv­upptagen, självuppfylld
Positiv
en egocentrisk + substantiv
ett egocentriskt + substantiv
den/det/de egocentriska + substantiv
den egocentriske + maskulint substantiv

SO

publicerad: 2021  
egocentrisk egocentriskt egocentriska
ego·centr·isk
adjektiv
egocen´trisk
som sätter det egna jaget i centrum
en egocentrisk ung man som helst vill tala om sig själv
äv. om handling och dylikt
egocentriskt prat
belagt sedan 1913; modern bildn. till ego och lat. cen´trum, se ur­sprung till centrum

SAOB

publicerad: 1920  
EGOCENTRISK e1gωsän4trisk l. eg1-, l. -å- l. -o-, adj.; adv. -T.
Etymologi
[jfr d. egocentrisk; av lat. ego, jag, o. CENTRUM]
som endast tänker på sig själv, som anser att allt rör sig kring honom (henne) själv; som (ständigt) kretsar kring det egna jaget; om person, lynne, tanke o. d. Böök Sv. stud. 352 (1913). För broderskapet hade .. (Byron) föga läggning i sitt egocentriska lynne. P. Hallström i PT 1914, nr 81 A, s. 3.
Anm. 1:o. Ss. sbst. till d. o. användes egocentriker, person som är egocentrisk, samt egocentricitet, egenskap(en) l. förhållande(t) att vara egocentrisk. 2:o. Det lat. ego, jag, som ingår i egocentrisk, användes stundom äv. i sv., oftast substantiverat [jfr motsv. anv. av JAG]. (Deras) Gud, den älskansvärda Ego. E. Sjöberg 273 (1821). Fröding Stänk 32 (1896). Med hela sitt ego fyllt av .. fröjd. Lindqvist De g. herr. 342 (1917).