SAOL

publicerad: 2015  

eksem

eksem [ekse´m] substantiv ~et; pl. ~ • en hud­sjukdom ofta med rodnad och klåda

Singular
ett eksem	obestämd form
ett eksems	obestämd form genitiv
eksemet	bestämd form
eksemets	bestämd form genitiv
Plural
eksem	obestämd form
eksems	obestämd form genitiv
eksemen	bestämd form
eksemens	bestämd form genitiv

Till SAOL

SO

publicerad: 2021  

eksem eksemet, plural eksem, bestämd plural eksemen

eksem·et

substantiv

ekse´m

● typ av allergisk eller kemiskt betingad hud­inflammation med bl.a. svullnad, rodnad och klåda

blöjeksem; böjveckseksem; mjälleksem; soleksem

han fick eksem av disk­medlet; kortison­salva mot eksem

belagt sedan 1843; av grek. ek´zema 'ut­slag', till ek´ 'ut' och zei´n 'koka'; besläktat med jäsa

Till SO

SAOB

publicerad: 1920  

EKSEM äkse4m, äv. -ä4m, äv. ek-, n.; best. -et; pl. = l. -er.

Ordformer

(eczema Hygiea 1843, s. 109, Ekbohrn Främ. ord (1904; jämte ekzem))

Etymologi

[jfr t. ekzem(a), eng. eczema, fr. eczéma, eczème; av gr. ἒκζεμα, utslag; jfr ἐκζεῖν, uppkoka, av ἐκ (se EX-) o. ζεῖν, sjuda (jfr JÄSA)]

ett slags hudinflammation av växlande utseende, i allm. karakteriserad av hudens uppsvällning l. av små röda, vatten- l. varfyllda, slutligen söndersprickande blåsor; i icke fackmässigt spr. äv. om andra hudutslag av olika natur. Torrt, vätskande eksem. Hygiea 1843, s. 109. Klådan och andra hudaffektioner, som framkallas af eczemet. Därs. 1866, s. 313. Vissa delar (av kroppen) blifva särskildt lätt säte för eksem, såsom hufvudet, ansiktet och händerna, stolgången och könsdelarna. 2 NF (1907). — jfr ANSIKTS-, HAND-, YRKES-EKSEM.

Till SAOB