SAOL

publicerad: 2015  

elevation

e·­lev·­at·ion substantiv ~en ~er 1 lyftning; höjd­riktning av eld­rör2 i katolsk mässa: upp­lyftning av hostian

Singular
en elevation	obestämd form
en elevations	obestämd form genitiv
elevationen	bestämd form
elevationens	bestämd form genitiv
Plural
elevationer	obestämd form
elevationers	obestämd form genitiv
elevationerna	bestämd form
elevationernas	bestämd form genitiv

Till SAOL

SO

publicerad: 2021  

elevation elevationen elevationer

e·lev·at·ion·en

substantiv

[-∫o´n]

1 i vissa fack­språk upplyftning (av före­mål eller person)

elevation (av någon/något)

elevation (av någon)

elevation (av något)

○ spec. om upplyftning av kalken och patenen i den katolska mässan

○ spec. äv. om upplyftning av kvinnlig danspartner, sär­skilt i klassisk balett

belagt sedan ca 1750; av lat. eleva´tio 'lyftning', till eleva´re 'lyfta'

2 höjdriktning hos eld­vapen; mätt i an­tal vinkel­grader mot mark­planet

en elevation (av/på mått)

en elevation (av mått)

en elevation (på mått)

upp till en elevation på 45 grader växer skottvidden

belagt sedan ca 1695

Till SO

SAOB

publicerad: 1921  

ELEVATION e1levatʃω4n l. el1-, l. -aʃ-, r. (f. Sv.-t. hlex. (1851), Lundell); best. -en; pl. (i bet. 1, 3, 4) -er.

Etymologi

[jfr d., t. o. eng. elevation, av fr. élévation, av lat. elevatio (-ōnis), vbalsbst. till elevare (se ELEVERA)]

1) (numera bl. i fackspr.) vbalsbst. till ELEVERA 1. Pfeiffer (1837). GeolFF 1886, s. 427. — särsk.

a) liturg. benämning på den i katolska kyrkan förekommande ceremonien att efter konsekrationen hostian upplyftes inför den knäböjande församlingen för att tillbedjas av denna. NF (1881). Cederström Ströftåg 38 (1915).

b) mil. till ELEVERA 1 a: handlingen att höjdrikta l. förhållandet att vara höjdriktad; äv. konkretare: (grad av) höjdriktning. Öfwer 25 grader kan ingen elevation giöras med Stycken (dvs. kanoner). Grundell Anl. t. artill. 2: 48 (c. 1695). Skottviddens storlek beror .. (bl. a.) på vapnets elevation. 2 NF 25: 1181 (1917).

c) ridk. till ELEVERA 1 b; äv. konkretare. Hästen går med hög elevation. Ehrengranat Häst. rör. 40 (1818). Dens. Ridsk. I. 1: 53 (1836).

d) (†) till ELEVERA 1 c; äv. konkretare. Ovett och skällsord, i prosa eller vers, utgör blott elevationen i Packets röst. DA 1784, nr 207, s. 2.

2) (†) om höjd över vattenytan o. d. (Ulldalens) höjd öfver Åresjön är omkring 600 alnar, der den äger sin största elevation. VetAH 1814, s. 65.

3) (†) astr. o. geogr. geografisk bredd, breddgrad; jfr POLHÖJD. Jönköpings och Askersunds elevationer. Tiselius Vätter 1: 12 (1723). Ekbohrn Främ. ord (1868).

4) konst. o. tekn. teckning framställande ett föremål i vertikal projektion (utvisande dess höjdmått), höjdritning; i sht om dylik teckning av ett föremåls framsida; i ä. tid ofta om fasadritning i allm. (utan tanke på de riktiga höjdmåtten). Tessin (1735) hos Wrangel Tess. palatset 40. (Figurerna) visa i elevation, plan och genomskärningar anordningen af maskinen. TT 1871, s. 7.

5) i framställning av vitter l. estetisk art: (sinnets l. känslans l. själens l. tänkesättets l. stilens osv.) lyftning; upphöjdhet; jfr ELEVERA 2. HSH 7: 265 (c. 1750). Elevation i tänkesättet. De Geer Hjertkl. 176 (1841). Lika starkt som Fichte betonar Tegnér elevationen, evighetsupplevelsen, den djupa saligheten. Böök Tegnér 1: 471 (1917).

6) (†) vbalsbst. till ELEVERA 3. Högförnäma .. mäns barns Guvernerande och Elevation. VDAkt. 1735, nr 65.

Ssgr (i allm. till 1): ELEVATIONS-GRAD.

1) till 1 b: grad av höjdriktning. Mörsarens eller Haubitzens elevations grad. Törngren Artill. 3: 28 (1795).

2) (†) till 3: breddgrad. Boo under lijka Elevations grad. Tiselius Vätter 1: 96 (1723). —

-KRATER. (†) geol. insänkningskrater (enl. ä. uppfattning uppkommen gm upphöjning av före vulkanens utbrott horisontella jordlager). Bergstrand Geol. 34 (1859). —

-KÄGLA. (†) geol. jfr -KRATER. Lindström Geol. gr. 296 (1859). —

(4) -RITNING. TT 1897, B. s. 93. —

-SIKTE. (numera knappast br.) å gevär: sikte som kan höjas o. sänkas, trappsikte. Hahr Handb. f. jäg. 97 (1866). —

(1 b) -SKOTT. —

-VINKEL. särsk. till 1 b. Törngren Artill. 2: 90 (1795). 2 NF 23: 411 (1915).

Till SAOB