SAOL

publicerad: 2015  
episkopat
epi·­skop·­at [‑a´t] substantiv ~et; pl. ~ grupp av biskopar; ämbete el. tid som biskop
Singular
ett episkopatobestämd form
ett episkopatsobestämd form genitiv
episkopatetbestämd form
episkopatetsbestämd form genitiv
Plural
episkopatobestämd form
episkopatsobestämd form genitiv
episkopatenbestämd form
episkopatensbestämd form genitiv

SO

publicerad: 2021  
episkopat episkopatet, plural episkopat, bestämd plural episkopaten
epi·skop·at·et
substantiv
episkopa´t
sällan vid beskrivning av svenska förhållanden biskopsdöme
äv. om en biskops ämbetstid
hans episkopat om­fattade drygt trettio år
äv. om en biskops ämbete
söka ett episkopat
belagt sedan 1850

SAOB

publicerad: 1922  
EPISKOPAT epis1kopa4t l. epi1-, l. 10—, l. -ωp-, äv. -åp-, n.; best. -et; pl. = (GR osv.) l. -er (SAOL (1900)).
Etymologi
[av senlat. episcopatus, m., av episcopus (se BISKOP)]
1) biskopsvärdighet; biskopsämbete; biskopsstol. Gynther Conv. (1846). Odhner G. III 1: 238 (1885). om biskopsämbetet ss. institution. Frey 1850, s. 196. Hildebrand Medelt. 3: 110 (1899).
2) biskoparna i ett land l. en kyrka betraktade ss. helhet; biskopskår(en). Bildstriden, — en reformatorisk rörelse, ledd af statsmakten med det bildade episkopatets understöd. Hjärne SvoFr. 194 (1880, 1908).
3) en biskops ämbetsutövning l. ämbetstid. Gynther Conv. (1846). Under Konrad Bitz' episkopat. Schybergson FinlH 1: 159 (1887).
4) (†) biskopsstift. GR 13: 29 (1540). VDAkt. 1677, nr 194.