SAOL

publicerad: 2015  

episkopat

epi·­skop·­at [‑a´t] substantiv ~et; pl. ~ • grupp av biskopar; ämbete el. tid som biskop

Singular
ett episkopat	obestämd form
ett episkopats	obestämd form genitiv
episkopatet	bestämd form
episkopatets	bestämd form genitiv
Plural
episkopat	obestämd form
episkopats	obestämd form genitiv
episkopaten	bestämd form
episkopatens	bestämd form genitiv

Till SAOL

SO

publicerad: 2021  

episkopat episkopatet, plural episkopat, bestämd plural episkopaten

epi·skop·at·et

substantiv

episkopa´t

● sällan vid beskrivning av svenska förhållanden biskopsdöme

○ äv. om en biskops ämbetstid

hans episkopat om­fattade drygt trettio år

○ äv. om en biskops ämbete

söka ett episkopat

belagt sedan 1850

Till SO

SAOB

publicerad: 1922  

EPISKOPAT epis1kopa4t l. epi1-, l. 10—, l. -ωp-, äv. -åp-, n.; best. -et; pl. = (GR osv.) l. -er (SAOL (1900)).

Etymologi

[av senlat. episcopatus, m., av episcopus (se BISKOP)]

1) biskopsvärdighet; biskopsämbete; biskopsstol. Gynther Conv. (1846). Odhner G. III 1: 238 (1885). om biskopsämbetet ss. institution. Frey 1850, s. 196. Hildebrand Medelt. 3: 110 (1899).

2) biskoparna i ett land l. en kyrka betraktade ss. helhet; biskopskår(en). Bildstriden, — en reformatorisk rörelse, ledd af statsmakten med det bildade episkopatets understöd. Hjärne SvoFr. 194 (1880, 1908).

3) en biskops ämbetsutövning l. ämbetstid. Gynther Conv. (1846). Under Konrad Bitz' episkopat. Schybergson FinlH 1: 159 (1887).

4) (†) biskopsstift. GR 13: 29 (1540). VDAkt. 1677, nr 194.

Till SAOB