SAOL

publicerad: 2015  

eter

eter [e´ter] substantiv ~n etrar 1 himla- el. världs­rymd; tom­rum el. i äldre tid tänkt ämne som medium för fort­plantning av ljus el. radio­vågor; ​vara ute i etern upp­träda i radio el. tv2 ett ämne som förr an­vändes vid ned­sövning in­för operation e.d.

Singular
en eter	obestämd form
en eters	obestämd form genitiv
etern	bestämd form
eterns	bestämd form genitiv
Plural
etrar	obestämd form
etrars	obestämd form genitiv
etrarna	bestämd form
etrarnas	bestämd form genitiv

Till SAOL

SO

publicerad: 2021  

eter etern etrar

etr·ar

substantiv

e´ter

1 typ av organisk förening som bildas genom av­lägsnande av vatten från alkoholer och ketoner

belagt sedan 1850; ur grek. aithe´r 'det tunnaste; luften (ovan molnen)', till ai´thein 'brinna'

2 en färg­lös, flyktig vätska med karakteristisk lukt förr ofta anv. som narkos­medel

eterbedövning; eterlukt; eterrus; dietyleter

andas in eter

belagt sedan 1759

3 vanligen bestämd form atmosfär

SE atmosfär 1 JFR rymd 1

strålningen går ut i etern

○ spec. om atmosfären som förmedlare av radio­vågor

etermedier

nu är vi ute i etern – god­afton kära lyssnare!

○ ur­sprungligen om tänkt ämne som an­togs upp­fylla alla tom­rum och tränga igenom all materia

förr upp­fattades ljuset som en våg­rörelse i etern

belagt sedan 1809

Till SO

SAOB