SAOL

publicerad: 2015  

extension

ex·­tens·ion substantiv ~en ~er 1 ut­sträckning, ut­tänjning2 ett begrepps om­fång

Singular
en extension	obestämd form
en extensions	obestämd form genitiv
extensionen	bestämd form
extensionens	bestämd form genitiv
Plural
extensioner	obestämd form
extensioners	obestämd form genitiv
extensionerna	bestämd form
extensionernas	bestämd form genitiv

Till SAOL

SO

publicerad: 2021  

extension extensionen extensioner

ex·tens·ion·en

substantiv

[-∫o´n]

1 uttänjning

MOTSATS flexion

extension (av något)

extension av vadmuskeln

belagt sedan 1690; till lat. exten´dere 'tänja ut; sträcka ut; ut­vidga'

2 filosofi, språk­vetenskap betydelse­omfång

MOTSATS intension JFR denotation, konnotation

ordet "svensk" har större extension än ordet "göte­borgare"

belagt sedan 1970-talet

Till SO

SAOB

publicerad: 1922  

EXTENDERA äk1stände4ra l. -ten-, i Sveal. äv. -e3ra2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING; EXTENSION (se avledn.).

Etymologi

[jfr t. extendieren, ytterst av lat. extendere, av ex, ut (se EX-), o. tendere, sträcka (se TENDERA)]

1) (numera bl. kir.) i eg. mening: (mer l. mindre våldsamt) sträcka ut (en lem l. dyl.), tänja; förr allmännare: utsträcka, förlänga (en frontlinje, en stavelse osv.); äv. refl. Söderman ExBook 79 (1679). Wallerius Åkerbr. 156 (1778). Schulzenheim SvSprSkrifs. 54 (1807). 2NF (1907).

2) (†) i överförd l. bildl. anv.: utsträcka, utvidga; äv. refl. HSH 6: 118 (1658). Begäres at detta förbudet extenderas til ofrelses män. RARP 9: 228 (1664). Rydelius Förn. 311 (1722, 1737). BL 23: 123 (i handl. fr. 1809).

Avledn.: EXTENSION, r. l. f. (numera nästan bl. kir.) sträckning; utsträckning, utvidgning. Rålamb 1: 23 (1690). Hygiea 1900, 2: 422.

Till SAOB