SAOL
publicerad: 2015
förfader
för|fader
[fö`r‑]
substantiv
~n ‑fäder • min förfader man som jag härstammar från i rakt nedstigande led
| Singular | |
|---|---|
| en förfader | obestämd form |
| en förfaders | obestämd form genitiv |
| förfadern | bestämd form |
| förfaderns | bestämd form genitiv |
| Plural | |
| förfäder | obestämd form |
| förfäders | obestämd form genitiv |
| förfäderna | bestämd form |
| förfädernas | bestämd form genitiv |
SO
publicerad: 2021
förfader
förfadern förfäder
för|fadern
substantiv
fö`rfader 
●
man som någon härstammar från i rakt nedstigande led
någons förfader
förfader till någon
○
i plur. ofta utvidgat
tidigare generationer äv. med tanke på kvinnorna
hans förfäder invandrade på 1600-talet från Holland; våra förfäder bodde i grottor
belagt sedan förra hälften av 1300-talet (Uplands-Lagen);
fornsvenska forfaþir
SAOB
publicerad: 1927
FÖRFADER fö3r~fa2der l. fœ3r~, m.; best. -dern, äv. -dren; pl. -fäder; se för övr. FADER.
Etymologi
[fsv. forfaþir; till FÖR- I 2 b; jfr d. forfader, isl. forfaðir, mnt. vorvader, t. vorvater, eng. forefather]
1) (numera bl. tillf.) stamfader, ättefader; ofta svårt att skilja från 2 a. OPetri 2Post. 34 a (1530). (Evert Horns) Far-Fader heet H. Hindrich Claszon .., Förfader för Hornarna aff Kankas. Widekindi KrijgH 653 (1671). En ättling .. (beslöt) att ge en fyllig bild af förfaderns lif och lefverne. GbgMorgonp. 1918, nr 301, s. 7. — särsk. [möjl. eg. utgående från 2] oeg., om sak: föregångare. Orgelns ursprung sträcker sig långt tillbaka i forntiden; dess förfäder äro säckpipan och panspipan. NF 12: 339 (1888). Laurin Skämtb. 18 (1908).
2) om var särskild av de män i tidigare släktled än faderns från vilka ngn härstammar i rätt uppstigande linje.
a) (tillf.) i sg.; ofta svårt att skilja från 1. Atavismens naturlag (kan) i hvilket ögonblick som hälst .. låta någon bortglömd förfaders låga typ bryta fram midt i den skenbart oantastliga aristokratiska förfiningen. GHT 1894, nr 86, s. 2. Från spiselhyllan blickade en byst av någon okänd förfader deltagande ned på honom. Rudbeck Wodehouse 65 (1921). jfr: Så kan man väl utan fara skrifva en aflefva, en förfader. Almqvist SvSpr. 24 (1840).
b) i pl.; ofta (i sht i högre stil) övergående till benämning på de släktled av ett folk (l. en folkgrupp) som levat i äldre (särsk. långt tillbaka liggande) tid. Tu skalt icke tins nästas råmercke flytia, huilka förfädhernar satt haffua: 5Mos. 19: 14 (Bib. 1541). Wåre gamble förfäder. Bureus Suml. 79 (c. 1600). Hvad fäder och förfäder gjort och icke vi sjelfva, / Knappt jag kallar det vårt. Gyllenborg Ajax 12 (1804). Lättjan .. är egentligen den nesliga strådöd, för hvilken våra förfäder bådo sina gudar bevara sig. Geijer II. 1: 38 (1825). Nilsson FestdVard. 57 (1925).
3) [sannol. efter mnt. vorvader] (†) företrädare (i ett ämbete), föregångare. GR 1: 27 (1521). Af wårom Förfädrom framledne Konungom och androm Rijkzens Föreståndarom. Därs. 2: 2 (1525). Wåre och Wåre Högloflige Förfäders, Sweriges Rijkes Konungars, Stadgar och Förordningar. Kyrkol. 1: 5 (1686).
Ssgr (till 2): A (föga br.): FÖRFÄDER-DYRKAN, se B.
B: FÖRFÄDERS-DYRKAN. (förfäder- 1893—1913. förfäders- 1893 osv. förfädra- 1909) rel.-hist. dyrkan av förfäderna (ss. gudomsväsen); jfr -KULT. Westermarck Äkt. 246 (1893). 2NF 7: 1360 (1907). —
-DYRKARE. rel.-hist. jfr -DYRKAN. Den bildade kinesen är förfädersdyrkare och konfucianist. Nyström NKina 1: 252 (1913). —
C (tillf.): FÖRFÄDRA-DYRKAN, -KULT, se B.