SAOL
publicerad: 2015
förunna
för·unna
verb
~de ~t • låta komma till del, beskära
| Finita former | |
|---|---|
| förunnar | presens aktiv |
| förunnas | presens passiv |
| förunnade | preteritum aktiv |
| förunnades | preteritum passiv |
| förunna | imperativ aktiv |
| Infinita former | |
| att förunna | infinitiv aktiv |
| att förunnas | infinitiv passiv |
| har/hade förunnat | supinum aktiv |
| har/hade förunnats | supinum passiv |
| Presens particip | |
| förunnande | |
| Perfekt particip | |
| en förunnad + substantiv | |
| ett förunnat + substantiv | |
| den/det/de förunnade + substantiv | |
SO
publicerad: 2021
förunna
förunnade förunnat
verb
förunn´a 
●
något högtidligt
vanligen pass. el. perfekt particip, i vissa uttryck
(av välvilja) låta åtnjuta
någon förunnas något/att+verb
någon förunnas något
någon förunnas att+verb
någon är förunnad något/att+verb
någon är förunnad något
någon är förunnad att+verb
han förunnades ett långt liv; det blev dem inte länge förunnat att vila; det är få förunnat att leva på sin poesi
belagt sedan 1523;
se ursprung till
unna
förunnaförunnande
SAOB
publicerad: 1928
FÖR- ssgr (forts.):
(II B) FÖR-UNNA040 (jfr anm. 2:o sp. 2313), -else (†, Lind (1738), Möller (1745, 1755)), -ing (†, i konkretare anv.: ngt som förunnas ngn, Cavallin Herdam. 5: 293 (cit. fr. 1672), RomPåfwBrefErkebPohlen 1705, s. 3). [jfr d. forunde, mnt. vorgunnen, t. vergönnen] (numera i sht i högre stil) (av gunst l. nåd, ss. bevis på ynnest l. nåd) skänka l. giva l. tilldela (ngn ngt) l. tillåta (ngn att göra ngt); beskära, förläna (ngn ngt); i sht om Gud, försynen, ödet, ”naturen” o. d. Förunna ngn ngt l. ngt åt (förr äv. till) ngn. Om Gud förunnar mig hälsan, att leva. Om tid (tillfälle) förunnas mig. De stora gåvor som blivit honom (av en givmild försyn, av naturen) förunnade. Det förunnades honom icke att uppleva den dagen. Det är icke alla (allom) förunnat att (osv.). GR 1: 86 (1523). Huad dell gud oss forwnt haffuer. Därs. 10: 161 (1535). Det af Eders Kongl. Maij:t åt denna inrättning förunta nådigste privilegium. Höpken 1: 385 (1740). Låter oss verka med allvar och flit, / Så länge oss dagen förunnas. Ps. 1819, 424: 6. Åt eder har ju förunnats icke allenast att tro på Kristus, utan ock att lida för hans skull. Filipp. 1: 29 (Bib. 1917). särsk.
a) (†) i p. pf. utan indir. personobj., men vanl. med däremot svarande gen. l. poss. pron. MeddSlöjdf. 1896, s. 108 (1696). Att bibehålla .. undersåtarena här vid deras förundta friheter af Sultanerne. Eneman Resa 1: 235 (1712). Fadern Eneas sjelf och Trojas lysande ungdom / Njöto förunnade rum på den bäddade purpurn vid bordet. Adlerbeth Æn. 24 (1804).
b) (mindre br.) i pass. med den aktiva satsens indir. personobj. ss. subj. (Bärgsmännen) skole .. ware förunte att uplåthe och sällie den (dvs. kopparen) wår Kopperköpare på wåre wägne. Stiernman Com. 1: 318 (1582); jfr c. De stora diktarna bruka förunnas några sådana korta stunder. Levertin Gest. 162 (1903). Hallström Sparfv. 124 (1903).
c) (†) med begreppet av ynnest l. nåd starkt förbleknat l. försvunnet, övergående i bet.: bevilja (ngn ngt); upplåta, överlåta (ngt åt ngn); medgiva, tillåta (ngn ngt l. att göra ngt). (Att) icke dedh som till Allmänne Staden förundt är, wändes till privat personers nytta. LReg. 230 (1648). (Att) vthi en Stat PrivatzPersoner icke är förvndt sigh emellan Sälskaper vprätta. Brask Pufendorf Hist. 389 (1680). Lindfors (1815). —
(II B) -UPPENBARA. [efter t. veroffenbaren] (†) uppenbara, yppa, röja. Stiernman Com. 4: 556 (1683). —
(II B) -URDELA. [efter mnt. vorordelen l. t. verurteilen; jfr URDELA] (†) döma. Så ath han mett the andre, for same saker skull, bleff forwrdeledt och dömpt i frå liiff och godz. GR 11: 209 (1536). —
(II B) -URSAKA, v.2 (-or- c. 1595 (: oförorsaket, adv.). -ord- 1546—1662) (†) ursäkta, urskulda (ngn l. ngt); refl.: ursäkta sig, urskulda sig. Med huilke suar han menar theris puncthar och articler skeliga för wrsakada wara. GR 6: 152 (1529). ConsAcAboP 2: 371 (1662; refl.). särsk. i p. pf. n. ss. adv.: ursäktligt; utan skuld, oskyldigt. Hure han för någen framlijdin tijd seden, doch myckit förvrsacket vdi skadhe kom, för en karll. GR 18: 776 (1547). jfr O-FÖRURSAKAT, adv. —
(II B) -URSÄKTA. (-or- c. 1562) (†) = -URSAKA, v.2 MHelsing (c. 1562) i HT 1914, s. 254. Schroderus Os. 1: 442 (1635; refl.). Pfaltzgraff Frijdrijk .. förursächtade Keysaren, hwij han så länge hadhe fördrögdt. Därs. III. 1: 93. Widekindi KrijgH 689 (1671). —
(II 3; jfr anm. sp. 2318) -USLA, v. -ade. [jfr USEL o. USLA(S)] (†) göra usel l. eländig; fördärva, förstöra. DA 1771, nr 229, s. 2. Allt det onda, som förnedrar och föruslar mennisko-naturen. Wallin Rel. 1: 208 (1815). Böttiger i SAH 49: 399 (1873).