SAOL
publicerad: 2015
fermitet
ferm·itet
[‑ite´t]
substantiv
~en • till ferm
| Singular | |
|---|---|
| en fermitet | obestämd form |
| en fermitets | obestämd form genitiv |
| fermiteten | bestämd form |
| fermitetens | bestämd form genitiv |
SO
SAOB
publicerad: 1926
FÄRMITET fær1mite4t, r. l. f.; best. -en; äv. FÄRMETÉ -mete4, r. l. f., best. -n l. -en.
Ordformer
(ferm- 1664—1923. färm- 1911 osv. -itet 1664 osv. -etet 1846—1888. — -eté (-ete) 1716—1923. -ité 1809—1826)
Etymologi
egenskap(en) l. förhållande(t) att vara färm.
1) (†) till FÄRM 1 o. 2. RARP 9: 159 (1664). Swedberg Schibb. 271 (1716). Stadga och fermeté i karakteren. Geijer I. 1: XIV (1802). WoJ (1891).
2) till FÄRM 4; numera nästan bl. (ngt vard.) med anslutning till 3: med raskhet l. snabbhet förenad säkerhet. (Hushållerskan) är försedd med hedrande bevis om sin fermete. GT 1788, nr 75, s. 4. Uti sällskap (i Viborg) talas språken med fermité. AvHauswolff (1809) hos Bååth-Holmberg FlickDagb. 261.
3) (ngt vard.) till FÄRM 5. Med stor färmitet. Andersson (1845; angivet ss. en oriktig anv. av ordet). Smedman Kont. 7: 32 (1874).