SAOL

publicerad: 2015  

fermitet

ferm·­itet [‑ite´t] substantiv ~en • till ferm

Singular
en fermitet	obestämd form
en fermitets	obestämd form genitiv
fermiteten	bestämd form
fermitetens	bestämd form genitiv

Till SAOL

SO

publicerad: 2021  

fermitet fermiteten

ferm·itet·en

substantiv

fermite´t

● iver och kraft

han skakade hand med fermitet

belagt sedan 1788; av franska fermeté 'fasthet'; jfr ur­sprung till ferm

Till SO

SAOB

publicerad: 1926  

FÄRMITET fær1mite4t, r. l. f.; best. -en; äv. FÄRMETÉ -mete4, r. l. f., best. -n l. -en.

Ordformer

(ferm- 1664—1923. färm- 1911 osv. -itet 1664 osv. -etet 1846—1888. — -eté (-ete) 1716—1923. -ité 1809—1826)

Etymologi

[av fr. fermeté, avledn. till ferme (se FÄRM)]

egenskap(en) l. förhållande(t) att vara färm.

1) (†) till FÄRM 1 o. 2. RARP 9: 159 (1664). Swedberg Schibb. 271 (1716). Stadga och fermeté i karakteren. Geijer I. 1: XIV (1802). WoJ (1891).

2) till FÄRM 4; numera nästan bl. (ngt vard.) med anslutning till 3: med raskhet l. snabbhet förenad säkerhet. (Hushållerskan) är försedd med hedrande bevis om sin fermete. GT 1788, nr 75, s. 4. Uti sällskap (i Viborg) talas språken med fermité. AvHauswolff (1809) hos Bååth-Holmberg FlickDagb. 261.

3) (ngt vard.) till FÄRM 5. Med stor färmitet. Andersson (1845; angivet ss. en oriktig anv. av ordet). Smedman Kont. 7: 32 (1874).

Till SAOB