SAOL

publicerad: 2015  

fisa

fisa verb fes, fisit, pres. fiser • ⟨vard.⟩

Finita former
fiser	presens aktiv
fes	preteritum aktiv
fis	imperativ aktiv
Infinita former
att fisa	infinitiv aktiv
har/hade fisit	supinum aktiv
Presens particip
fisande

Till SAOL

SO

publicerad: 2021  

fisa fes fisit, presens fiser

verb

fi`sa

● var­dagligt ge ifrån sig en fis

SYN. fjärta, prutta

någon fiser

fisa illa; vem är det som har fisit?

belagt sedan senare hälften av 1400-talet (Latinskt-svenskt glossarium); fornsvenska fisa, sv. dial. fisa; jfr isl. físa med samma betydelse, tyska fisten med samma betydelse

fisafisande

Till SO

SAOB

publicerad: 1924  

FISA fi3sa2, v. -er fi4ser, fes fe4s, feso fe3sω2, fisit fi3sit2 ((†) pr. ind. sg. fijs Verelius 101 (1681)), äv. -er, -te, -t, ngn gg -ar, -ade, -at (Östergren (1920)). vbalsbst. -ANDE; -ARE (numera föga br., SvOrds. B 4 b (1604), Meurman (1846)); jfr FIS, sbst.2

Ordformer

(fijs- 1604—1745)

Etymologi

[sv. dial. fisa, motsv. d. fise, isl. físa, nor. dial. fisa; jfr holl. veesten, t. fisten, ävensom eng. fizz(le), väsa, brusa; sannol. besläktat med lat. spirare, andas, fläkta, blåsa (jfr ASPIRERA)]

(starkt vard.) ”släppa väder”, ”släppa sig”; särsk. med tanke på (relativ) ljudlöshet samt gemen lukt; jfr FJÄRTA. Lijka om lijka, fijsaren fick fiertarens dotter. SvOrds. B 4 b (1604). Den som gifwer ondt Wäder från sig, Fijs och fiartar. Verelius 101 (1681). Ta in ett par av kaninerna att hålla sällskap. Men be dem att di inte fiser för mycket. Dahlbäck Åbergson 155 (1914).

Till SAOB