SAOL
publicerad: 2015
fjäskighet
fjäsk·ig·het
substantiv
~en fjäska
| Singular | |
|---|---|
| en fjäskighet | obestämd form |
| en fjäskighets | obestämd form genitiv |
| fjäskigheten | bestämd form |
| fjäskighetens | bestämd form genitiv |
SO
SAOB
publicerad: 1924
FJÄSKIG fjäs3kig2, adj. -are. adv. -T.
Ordformer
(fjäsk- (fiäsk-) 1749 osv. fjesk- 1805—1885. fiätsk- Schultze Ordb. 1306 (c. 1755; jämte fiäsk-). — -ig Lind 1: 721 (1749) osv. -og Schultze Ordb. 1306 (c. 1755; jämte -ig))
Etymologi
(i sht vard.)
1) motsv. FJÄSK, sbst.2 1, o. FJÄSKA 1: fjäskande, beställsam, beskäftig; äv.: pedantiskt noggrann, petig, småaktig, kinkig. En fjäskig person. Med fjäskig iver. Lind (1749; under fladdericht). Schultze Ordb. 1306 (c. 1755). Ett fjeskigt spring. Estlander KonstH 32 (1867). Den som önskar lära sina barn att blifva sqvalleraktiga, fjäskiga och att göra obefogade anmärkningar på allt. Hagdahl Fråga 196 (1883).
2) motsv. FJÄSK, sbst.2 3, o. FJÄSKA 3: som har för vana att fjäsa o. krusa, kruserlig; överdrivet artig o. tjänstaktig; inställsam, krypande, ”mjuk i ryggen”. Han är förekommande utan att vara fjäskig. Fjäskig underdånighet. Calonius BrefPorthan 109 (1795). Som ämbetsman .. är han fjäskig och för mycket böjlig för den styrande. Trolle-Wachtmeister Ant. 2: 67 (1815).
Avledn.: FJÄSKIGHET, r. l. f. (i sht vard.)